Bubba tek!
På jobbet är det mäss-dags. Formex i stockholm brukar betyda bråda dagar och den här gången var inget undantag. Trots stora planeringsframsteg jämfört med senast det begav sig så krävdes det ändå en insats från 04.30 av mig på fredag morgon för att få klart lasset i tid. Att jag gick och la mig 00.30 kvällen innan gjorde ju inte saken bättre precis. Men med hjälp av David som dök upp vid 05.30 så fixade vi iaf biffen.
När klockan slog 11.15 sa mina trötta ben ifrån och jag åkte hem för att sova middag. På eftermiddagen skulle nämligen jag ta med Kian på bio för första gången. Bilar 2 stod på programmet och Kian hade tjatat sen han fått reda på att vi skulle gå. Carolina släppte av oss några hundra meter från SF och Kian han peka på säkert 20 ställen med frågan om det var där vi skulle se filmen. Han var på ett strålande humör och flinade hela vägen från bilen till biljettautomaten vidare till insläppet, jag anade succé...då tog det stopp. Vi hann inte mer än kliva in i salongen innan han pep "mamma". Vi hade kommit lagm till reklamen men projektorn fungerade förståss inte så det enda man hörde var det höga ljudet vilket jag förstå kan vara lite läskigt för en snart treårig liten kille. Men jag lyckades iaf få honom att sitta kvar tills filmen började. Men fem minuter senare började han gråta efter mamma trots att bärgarn just gjort entré och då var det bara att packa ihop.
Så fort vi kom ut igen var allt frid och fröjd.
-Vart ska vi nu då pappa?
-Vi ska vänta på att mamma kommer och hämtar oss.
-Varför då pappa?
-Du ville ju inte stanna på bion så nu blir det ingen bilar film för oss.
-Nä...det var ju synd.
Haha, så stor fast ändå så liten. Det blev ett ganska lyckat jättefiasko ändå. Kian tyckte att det var jättekul på stan den halvtimmen det tog innan Carolina hann hämta oss.
Idag har vi provat på hur familjen annorlunda har det...eller kanske inte "vi" utan snarare Carolina. Vi barnvaktar Ella och Jolie eftersom Linda och Johan är på bröllop. Lägg därtill att grabbarnas kusiner kom på besök så var det plötsligt sex ungar på garpvägen 56. Nu hade Carolina förvisso hjälp av sin mamma och Caroline som också var med men det var ändå rätt bra fart i hemmet.
Jag då? Jag smet iväg på fotbollsmatch eftersom jag för första gången sen försäsongen tog plats i MIKs A-trupp. Kul med tanke på att det gått riktigt bra på senaste träningarna. Jag räknade inte med jättemycket speltid men det varma vädret tog ut sin rätt och med 30 minuter kvar blev det dags för mig att hoppa in. Resten blev ett sorgligt kapitel i fotbollshistorien. Jag måste gräva ljupt för att hitta ljusglimtar:
1. Det var väldigt få besökare som hittat till björkvallen och såg eländet.
2. en passning av fem till rätt adress är ju iaf bättre än noll av fem.
Men j*vlar vad jag fick springa, i 8:an där jag mestadels håller till är det max fyra st i laget som springer på samma gång, här sprang ju alla...hela tiden, det var bara att rätta in sig i ledet. Svetten sprutade bokstavligt talat och på den fem minuter långa bilvägen hem hade jag eftersvettat ner min t-shirt så pass att det såg ut som om jag spelat matchen i den.
Nu har lugnet iaf lagt sig här hemma och alla fyra barn sover, jag ska göra dom sällskap så snart jag avslutat detta inlägg.
I vanliga fall gör sig Kian förstådd på bästa sätt. Han pratar tydligt och man kan lista ut vad han menar när han lärt sig nya uttryck på film eller snappat upp något från mig eller Carolina. Men nu har jag gått bet på en grej: "Bubba tek!" kan han säga med hög och bestämd röst och jag fattar noll. Jag tycker att det är ett strålande utryck, det ligger bra i munnen och jag skulle gärna använda det...om jag bara visste vad det betydde. Idéer någon?
Ciao!
/Jon
När klockan slog 11.15 sa mina trötta ben ifrån och jag åkte hem för att sova middag. På eftermiddagen skulle nämligen jag ta med Kian på bio för första gången. Bilar 2 stod på programmet och Kian hade tjatat sen han fått reda på att vi skulle gå. Carolina släppte av oss några hundra meter från SF och Kian han peka på säkert 20 ställen med frågan om det var där vi skulle se filmen. Han var på ett strålande humör och flinade hela vägen från bilen till biljettautomaten vidare till insläppet, jag anade succé...då tog det stopp. Vi hann inte mer än kliva in i salongen innan han pep "mamma". Vi hade kommit lagm till reklamen men projektorn fungerade förståss inte så det enda man hörde var det höga ljudet vilket jag förstå kan vara lite läskigt för en snart treårig liten kille. Men jag lyckades iaf få honom att sitta kvar tills filmen började. Men fem minuter senare började han gråta efter mamma trots att bärgarn just gjort entré och då var det bara att packa ihop.
Så fort vi kom ut igen var allt frid och fröjd.
-Vart ska vi nu då pappa?
-Vi ska vänta på att mamma kommer och hämtar oss.
-Varför då pappa?
-Du ville ju inte stanna på bion så nu blir det ingen bilar film för oss.
-Nä...det var ju synd.
Haha, så stor fast ändå så liten. Det blev ett ganska lyckat jättefiasko ändå. Kian tyckte att det var jättekul på stan den halvtimmen det tog innan Carolina hann hämta oss.
Idag har vi provat på hur familjen annorlunda har det...eller kanske inte "vi" utan snarare Carolina. Vi barnvaktar Ella och Jolie eftersom Linda och Johan är på bröllop. Lägg därtill att grabbarnas kusiner kom på besök så var det plötsligt sex ungar på garpvägen 56. Nu hade Carolina förvisso hjälp av sin mamma och Caroline som också var med men det var ändå rätt bra fart i hemmet.
Jag då? Jag smet iväg på fotbollsmatch eftersom jag för första gången sen försäsongen tog plats i MIKs A-trupp. Kul med tanke på att det gått riktigt bra på senaste träningarna. Jag räknade inte med jättemycket speltid men det varma vädret tog ut sin rätt och med 30 minuter kvar blev det dags för mig att hoppa in. Resten blev ett sorgligt kapitel i fotbollshistorien. Jag måste gräva ljupt för att hitta ljusglimtar:
1. Det var väldigt få besökare som hittat till björkvallen och såg eländet.
2. en passning av fem till rätt adress är ju iaf bättre än noll av fem.
Men j*vlar vad jag fick springa, i 8:an där jag mestadels håller till är det max fyra st i laget som springer på samma gång, här sprang ju alla...hela tiden, det var bara att rätta in sig i ledet. Svetten sprutade bokstavligt talat och på den fem minuter långa bilvägen hem hade jag eftersvettat ner min t-shirt så pass att det såg ut som om jag spelat matchen i den.
Nu har lugnet iaf lagt sig här hemma och alla fyra barn sover, jag ska göra dom sällskap så snart jag avslutat detta inlägg.
I vanliga fall gör sig Kian förstådd på bästa sätt. Han pratar tydligt och man kan lista ut vad han menar när han lärt sig nya uttryck på film eller snappat upp något från mig eller Carolina. Men nu har jag gått bet på en grej: "Bubba tek!" kan han säga med hög och bestämd röst och jag fattar noll. Jag tycker att det är ett strålande utryck, det ligger bra i munnen och jag skulle gärna använda det...om jag bara visste vad det betydde. Idéer någon?
Ciao!
/Jon
Kommentarer
Trackback
