summersense

Nu är vi där igen. Händer det myckert så hinner man inte notera någonting i bloggen men jag gör ett försök. I fredags var mina föräldrar på besök och dom stannade tillräckligt länge för att hinna hälsa på mig efter jobbet. Sedan åkte vi och shoppade födelsedagspresent åt Oda och det visade sig att det lönar sig att gnälla - Carolina köpte ett pussel till stackars mig som aldrig får någonting över till mig själv. Jag blev överlycklig tills jag kom på hur tidskrävande ett pussel är och hur lite tid jag har över. Men jag är fortfarande glad eftersom det var ett väldigt fint pussel.

Väl hemma laddade vi för fredagsmys med "Bärgarns helknasiga historier" (eller vad den nu kan ha hetat). Tyvärr var DVD-fjärren spårlöst försvunnen så vi vände upp och ner på huset innan vi gick upp till min spelhörna och kollade in filmen och för första fredagsmyskvällen var Kian mer intresserad av filmen än av godis. Den kvällen tog jag hand om barnen hela natten med ersättning till Theo..och det fungerade!

I lördags började vid med en promenad runt Ånnabodasjön, när jag packade in vagnen i bilen ramlade det ut ett stycke DVD-fjärrkontroll (suprise, suprise) "Vem har lagt den där?" frågade jag.
"Det har jag gjort" sa Kian med världens lurigase leende.
Vi gick runt, vi åkte och handlade och vi gjorde oss redo för Odas kalas.

Att gå på kalas hos grannarna är inte som att gå på kalas någon annan stans. Om man lägger ihop alla bakvärk på dom kalas man går på under ett år så räcker det inte för att matcha det som Malin bullar upp med. Det possitiva med det är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks, det negativa är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks...någon annan stans än runt midjan.
Trots att jag fick i mig alldeles för mycket socker så var det ett härligtkalas, det är så kul att se hur ungarna blir bättre och bättre på att leka med varandra istället för bredvid varandra.

Som om det inte räckte hann vi med en grillkväll med Johan, Maja och Julia och även där fick vi se exempel på mer utvecklad barnlek. Dessutom åt vi väldigt gött.

Söndag var en liten mellandag där vi (jag) laddade upp inför dagens casting.

Trots förberedelser blev det som vanligt. Klockan 9.00 kom jag på att tåget gick 10.00 och inte klockan 11.00. Snabba ryck in i duschen, ingen struken skjorta det fick bli en T-shirt, in i bilen och iväg till stationen. Men det gick inget tåg klockan 10.00...det hade SJ ställt in. Panik! Ringa Carolina, skjutsa he henne och Theo (Kian på dagis), ingen bläck i skrivaren - ingen karta, lånade Carolinas smarta telefon med GPS, plattan i mattan till Stockholm. Jag hade tiden på min sida när jag anlände till kungliga huvudstaden men en felsväng senare såg det mörkt ut. Med hjälp av GPS:en kom jag tillbaka in i matchen och det såg ut som om jag skulle hinna i tid, då tog batteriet slut!
Jag irrade runt som den vilsna bonnläpp jag är efter en parkeringsplats och landade tillsut i ett garage. Jag hittade inte ens i garaget men tillslut fann jag en trappa som ledde ut i friheten...någonstans på Söder. De är lätt att vara efterklok men jag borde förståss ha memorerat gatunamnet och numret på den lilla dörr jag störtade ut genom men eftersom jag redan var en kvart sen var allt bara bråttom! Efter att ha ringt Carolina fyra gånger och casting-assistenten Mark två gånger så kom jag iaf till Scandic Sergel Plaza...en och en halv timme för sent. Castingen gick skapligt men man ska inte hoppas för mycket. Nu skulle jag bara gå till bilen, åka hem och glömma skitdagen. Problemet var förståss att dörren till bilgaraget hade gått upp i rök, i två timmar vandrade jag runt som den vilsna bonnläpp jag är utan batteri i telefonen, med trötta ben och tom mage. Jag var på väg att ge upp på riktigt och sätta mig på en pub när jag plötsligt stod jag vid stora ingången till garaget och kunde ta mig hem. Saker händer mig, jag vet inte varför.

Ciao!

/Jon