jul, storm och 0,1 ton
Nu var det ju igen! Hemma i Garphyttan har vi inte ens satt upp en gran men det gjorde ingenting eftersom vi firade hos mina föräldrar i Borlänge. När jag lyfte upp den finfina plastgranen med belysningen färdigmonterad sedan förra året lyckades jag krossa en lampa i en välriktad attack mot frysen i källaren. Men så fort mamma investerat i en ny så pyntade vi för fulla muggar. Alla utom jag hängde saker på fel ställen, värst var Kian som envisades med att hänga ca 20 kulor i en klase på sladden till belysningen. När entusiasmen över julgranspyntandet lagt sig tog jag saken i egna händer och styrde upp det hela.
På julaftons morgon ställde jag mig av en händelse på en våg som jag trodde var trasig, den visade 97,2 kg.
Jag dubbelkollade på den "riktiga" vågen...det stämde! Snacka om straffspark, 2,8 kg till 0,1 ton med årets stora ätardag framför sig. Jag bestämde mig för att satsa järnet...
Det är konstigt det här med julafton. När man var barn var det årets överlägset längsta dag. Man vaknade tidigt och började vänta på "tomten". Sedan hände det ingenting i hundra år tills släkten kom. Sedan skulle man äta i hundra år innan Kalle Anka började. Efter det skulle man äta ÄNNU mer innan man äntligen fick paketen. Allt handlade om paketen!
Nu när man blivit "vuxen" behöver man inte vänta en sekund på det julen handlar om, man kan nämligen börja äta så fort man klivit upp!
Och när man väl ätit klart är julafton nästan över, man märker knapt att det delas ut paket när man sitter och jäser i soffan som en övergödd julegris. Hur kan man säga att julen är till för dom små?
Jo, jag vet precis hur man kan säga så. Det räckte med en blick på Kian när han snurrade runt i ett lyckorus medans han hjälpte tomten att dela ut klapparna. Jag vet inte vad som var roligast under årets tomtebesök.
kanske var det en uppskrämd Kians "Akta farmor, tomten kommer...han får inte komma in" när han såg "tomten" i fönstret.
Eller var det "Ja, jag har borstat tänderna" som svar på "Finns det några snälla barn här?" (Carolina hade tidigare berättat för Kian att tomten bara delade ut paket till barn som var snälla och borstade tänderna.)
Jag tror min favorit var när hälften av klapparna var utdelade och "tomten" sa: "Nu tror jag det får räcka med julklappar" varpå Kian pekade på en nästa pakets etikett och sa "läs där" med ett tonläge som indikerade att det egentligen betydde "håll dig till manus och dela ut paketen gubbej*vel"
Sagt blev gjort och alla var nöjda, särskillt jag som fått en Iphone (begagnad så det är OK) och äntligen kan spela Wordfeud (IamFredis - utifall ni letar efter hårt motstånd).
Hur gick det med vikten då? Efter julmaten hade jag nått upp till anmärkningsvärda 98,8 kg. Då drog jag fram det hemliga vapnet...ris á la malta! Efter två stora skålar värdiga en sann mästare balanserade jag på den magiska gränsen och det krävdes inte mer än lite julmust för att vågskålen skulle tippa över - 0,1 ton! Varken mamma eller Carolina var speciellt imponerade. Som tur var träffade vi på Jens när vi var ute på sen promenad...han förstod iaf att ett grattis var på sin plats! Om det existerar tvivlare så finns bedriften fångad på film :)
Stort tack till samtliga som gjorde årets julfirande till den fest det var!
Väl hemma höll huset på att blåsa bort, stormen Dagmar (vem fan är det egentligen som döper dom? Dagmar? kom igen) slet med sig ljusslingor, pulkor och grannens rutchkana (!) när den drog fram över Garphyttan. Som tur är finns inga rapporter om personskador.
Vad är det frågan om egentligen?
-Pappa, titta ute!
-Vad är det Kian?
-Titta, det är INTE bra
-Shit pommes frites!
-Sit pomfitt...det är Oda(grannens dotter) som har puttat den...det är INTE bra.
Såg förresten att bloggen besökts över 10.000 ggr och vill bara säga: Tack mamma, kul att du läser ;)
Ciao!
/Jon
På julaftons morgon ställde jag mig av en händelse på en våg som jag trodde var trasig, den visade 97,2 kg.
Jag dubbelkollade på den "riktiga" vågen...det stämde! Snacka om straffspark, 2,8 kg till 0,1 ton med årets stora ätardag framför sig. Jag bestämde mig för att satsa järnet...
Det är konstigt det här med julafton. När man var barn var det årets överlägset längsta dag. Man vaknade tidigt och började vänta på "tomten". Sedan hände det ingenting i hundra år tills släkten kom. Sedan skulle man äta i hundra år innan Kalle Anka började. Efter det skulle man äta ÄNNU mer innan man äntligen fick paketen. Allt handlade om paketen!
Nu när man blivit "vuxen" behöver man inte vänta en sekund på det julen handlar om, man kan nämligen börja äta så fort man klivit upp!
Och när man väl ätit klart är julafton nästan över, man märker knapt att det delas ut paket när man sitter och jäser i soffan som en övergödd julegris. Hur kan man säga att julen är till för dom små?
Jo, jag vet precis hur man kan säga så. Det räckte med en blick på Kian när han snurrade runt i ett lyckorus medans han hjälpte tomten att dela ut klapparna. Jag vet inte vad som var roligast under årets tomtebesök.
kanske var det en uppskrämd Kians "Akta farmor, tomten kommer...han får inte komma in" när han såg "tomten" i fönstret.
Eller var det "Ja, jag har borstat tänderna" som svar på "Finns det några snälla barn här?" (Carolina hade tidigare berättat för Kian att tomten bara delade ut paket till barn som var snälla och borstade tänderna.)
Jag tror min favorit var när hälften av klapparna var utdelade och "tomten" sa: "Nu tror jag det får räcka med julklappar" varpå Kian pekade på en nästa pakets etikett och sa "läs där" med ett tonläge som indikerade att det egentligen betydde "håll dig till manus och dela ut paketen gubbej*vel"
Sagt blev gjort och alla var nöjda, särskillt jag som fått en Iphone (begagnad så det är OK) och äntligen kan spela Wordfeud (IamFredis - utifall ni letar efter hårt motstånd).
Hur gick det med vikten då? Efter julmaten hade jag nått upp till anmärkningsvärda 98,8 kg. Då drog jag fram det hemliga vapnet...ris á la malta! Efter två stora skålar värdiga en sann mästare balanserade jag på den magiska gränsen och det krävdes inte mer än lite julmust för att vågskålen skulle tippa över - 0,1 ton! Varken mamma eller Carolina var speciellt imponerade. Som tur var träffade vi på Jens när vi var ute på sen promenad...han förstod iaf att ett grattis var på sin plats! Om det existerar tvivlare så finns bedriften fångad på film :)
Stort tack till samtliga som gjorde årets julfirande till den fest det var!
Väl hemma höll huset på att blåsa bort, stormen Dagmar (vem fan är det egentligen som döper dom? Dagmar? kom igen) slet med sig ljusslingor, pulkor och grannens rutchkana (!) när den drog fram över Garphyttan. Som tur är finns inga rapporter om personskador.
Vad är det frågan om egentligen?
-Pappa, titta ute!
-Vad är det Kian?
-Titta, det är INTE bra
-Shit pommes frites!
-Sit pomfitt...det är Oda(grannens dotter) som har puttat den...det är INTE bra.
Såg förresten att bloggen besökts över 10.000 ggr och vill bara säga: Tack mamma, kul att du läser ;)
Ciao!
/Jon
Kommentarer
Trackback
