Jonkvällen inställd
En hektisk dag är nästan till ända. Det började med att jag lämnade bilen på service vilket gick bra. Men efter det gick det bara utför. Bussen var 10 minuter sen och jag var INTE klädd för snålblåsten som drog rakt igenom mig. Förseningen medförde att jag precis hann se baklyktorna på anslutningsbussen till jobbet - 15 minuter till i kylan, WOHAAA!
Väl på jobbet hade jag ingen bra dag, jag hittade inte flytet och dagen känndes lååååång. En timme innan det var dags att sluta ringde dom från verkstaden och bad om att få behålla Fårrden en dag till, vilket är lätt att förstå. Det är en väldigt fin bil.
Jag var sent ute med att granska tidtabellen för bussfärden hem. Därför tvingades jag sprinta till bussen för att på plats konstatera att den, hör och häpna, var 10 minuter sen. Tyvärr är det bara den första bussen som är sen, bussen man ska byta till är ALLTID i tid. För andra gången fick jag bevittna hur bussen jag borde vara på lämnade hållplatsen utan mig. En kvart till i kylan, men vad gjorde det. I min hand hade jag en leverans från min föredetta medarbetare på Färg & Form, den värmde själen.
Väl hemma lekte jag med Kian som präntade in orden "så man" (så gör man) långt in i skallen. Vi åt lite mat och sen var det sovdags för Kian. Eftersom måndagar är Carolinas TV-dagar (dom också) så skuttade jag upp till mitt rum för lite kvalitetstid med en för mig väldigt viktig person - jag själv. Jag avnjöt näst sista avsnittet av "min" serie Desperate romantics innan jag plockde fram den mystiska leveransen - två nya XBOX-spel samt en ny hel fin handkontroll, MUMMA!
Jag skulle precis hoppa igång när jag hörde Carro skrika nerifrån: -Pappa, kom foooooort, skynda pappa kom neeeeer!
Paniken i hennes röst anledde mig att frukta att Kian svävade mellan liv och död. En halv sekund senare stod jag på nedervåningen och såg Kian kräkas på golvet, på kossan, på mattan, på gungstolen, lite mer på golvet, på tigern, på sina förvaringsbackar och tillslut på prusiluskan. Efter att vi tröstat Kian bad jag Carolina att kliva åt sidan och låta "the true proffesional" hantera saken.
Med en halsduk över munnen, en handuk i näven och Kian klängandes runt fötterna skred jag till verket. Medans Kian under upprepade "så man" visade hur man låssasspydde, torkade jag upp kalaset. Snacka om att den Jonkvällen INTE slutade som det var tänkt.
Läste i Nallehanda om ett par som styrt ihop en självförsörjande villa, hembränd el och allt. Tänk om man kunde sparka sig själv i arslet, skrammla fram en bra idé och få nåt gjort. Nu lever ju fortfarande min högtflygande tipsteori i allra högsta grad men det känns inte lika konkret, det går liksom inte att ta på. Nåja, respect till husbyggarna!
Natti!
