Kalla mig Jon, om ni inte insisterar.

För drygt ett år sedan blev jag lovad en ordentlig arbetsplats med ett ordentligt skrivbord som prio ett. Sedan dess har jag styrt upp en fungerande packplats men skrivbordet har blivit försenat av tusen olika anledningar och bortförklaringar. Jag har fått hålla tillgodo med ett plåt-rangel (gammal lagerhylla) och ett ynkligt litet bord. Men igår skruvade jag och David äntligen ihop ett riktigt skrivbord från IKEA, utan svordommar från mig (på Carolinas begäran). Fatta, ett riktigt skrivbord och därtill en svinigt skön stol. Jag lutade mig tillbaka och funderade på om man inte skulle hitta ett jobb där man softade vid ett skrivbord lite mer och jobbade lite mindre med kroppen. Det skulle iof vara förödande för mitt BMI eftersom mitt nya liv ligger lite på is.
Förresten, oroa er inte, ni behöver inte kalla mig Lagerdirektör Fredborg, Jon går bra...om ni inte insisterar förståss.

Jag var på banken efter jobbet för att pynta av topplånet. Tog en nummerlapp och skrattade gott åt en pensionär som fick för sig att vandra runt en sväng precis när det var hans tur. När han insåg att han blivit överhoppad jagade han runt hela kontorslandskapet med kölappen i höggsta hugg och gnällde om att det var hans tur nu.
Det gick förvånansvärt kvickt att hamna hos en..ehh..banknisse (vad heter det då?) och det visade sig vara en riktig lustigkurre. Jag förklarade mitt ärende och när han frågade hur mycket jag ville betala av svarade jag rubbet.
-Vad ska jag leva av då? Frågade han. Hur ska jag nu få ut min lön?
Rätt fyndigt, om det inte vart för att hans skor var värda mer än samtliga plagg jag hade på mig tillsammans hade jag nog åtminstone kostat på mig ett snett leende.
-Det går nog ingen nöd på dig, svarade jag och han flinade med hela ansiktet.

Mina föräldrar har vart på besök vilket förståss upskattades av våran lilla vilde. Hälften av sin vakna tid är han övertygad om att han är en leopard, han ryter och jagar byten och försöker ta en tugga om han får chansen. Nu kanske han lugnar ner sig lite när han fått busa obegränsat mycket med farfar och farmor.

Carolina har vart jätteduktig som jobbat hela dagen, trots att hon sovit dåligt. Hoppas hon kommer hem snart så att vi kan umgås och äta godis. (som om vi inte fått tillräckligt på sistone)

Ciao!

/Jon

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0