Karma, fungerar det?

Vem ska man tro på säger DiLeva, vad ska man tro på säger Jon Fredborg?

Jag blandar inte ihop det här med zoo-inlägget, det blir bara rörigt. Altså TVÅ inlägg idag mina damer och herrar! Step right up, slöläsning für alle!

Jag har ju alltid kännt att det här med karma ligger mig närmst om man ska börja prata om Gud, religion och spå i kaffesump. Jag pratar förståss om "My name is Earl"-synen på karma, do good things, good things will happen to you, do bad things, bad things will happen to you. Det har fått en rejäl knäck på sistone. Superbilen blev snodd, jag stoppade grus i mitt tipsmaskineri och nu under vår familjehappening på parken zoo har jag haft så ont i nedre ryggmuskulaturen att det förstörde en större delen av nöjet för min del även om jag kunde glädjas med Kian. Saken är den att jag inte har gjort någonting för att förtjäna detta. Jag jobbar så hårt jag kan, jag tar hand om min familj efter bästa förmåga och försöker att vara en så god medmänniska som jag klarar av.

Det kan förståss vara lite upp och ner med karma så när jag såg beskedet om skatteåterbäring i onsdags kväll så antog jag att det var på väg uppåt. Vi har haft planer på en ny alltan, den gamla ser för taskig ut och barnen har tur om dom leker på den utan att få stickor. Pengarna skulle komma väl till pass eftersom virke tydligen inte är gratis.
Idag gick världens sopigaste tvättmaskin sönder. Den kostade 4000 spänn när vi köpte den, vi la ut 1300 på den när den pajjade en vecka efter att garantin gått ut och nu var det dags för det 2,5 år gamla aset att vika ner sig igen. Pengar växer tydligen inte på träd så vi får väl se om det blir någr ören över till altanbygget. Jag blir bara så jävla bitter, jag kan inte med rumsrena ord beskriva hur det käns. Oh karma, where are thou?

Jag fick iaf avsluta asets lidande med hockeyklubba, det kändes GÖTT!!!!


Till dagens happening i Garphyttan - platsen där det händer!

En helikopter som scoutade elledning efter ovädret i trakten var på väg mot Karlskogahållet. Eftersom det pågick skjutövningar på ett militärområde rådde flygförbud över platsen och helikoptern var tvungen att vänta en kvart. För att spara bränsle satte piloten ner schabraket på gärdet hundra meter från vårat hus. Nyfiket närmade sig delar av lokalbefolkningen, däribland jag och Kian, den fantastiska flygmaskinen. Efter ett tag vågade vi oss ända fram och Kian fick titta in i cockpit. Efter lite övertalning vågade han tom sätta sig i sätet. Feg som han är kravlade han sig snabbt därifrån men efteråt var han desto kaxigare och berättade vitt och brett om hur han hade setat i helikopter!
Så, mina vänner, kan det gå till en helt vanlig dag i Garphyttan - platsen där det händer!

Ciao!

/Jon 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0