summersense

I torsdags var det dags för det första föräldramötet på Sol & Regn ch i vanlig ordning valde familjen Fredborg/Jermestam ut mig som representant. Jag har faktiskt ingenting emot att alltid vara den som går dit. Jag är skapligt social och normalintresserad av vad som händer på förskolan. Det här mötet handlade om modellen som verksamheten anpassades efter, modellen hette någonting på fyra bokstäver och jag är ganska säker på att det var ett "I" och ett "C" inblandade.men istället för att rapa upp styrdokumentet från sida ett till slut delade vi in oss i grupper och gjorde diverse övningar som visade på olika förhållningssätt till barnen - mucho lärorikt! Även om det är ganska grundläggande grejjor så är det lätt att tappa bort sig i stress och press och barn som inte vill göra som man säger. Jag skulle behöva gå på ett sådant möte minst varannan månad för att inte glömma bort att fundera ett par varv extra när det gäller mitt förhållningssätt till mina små rackare.

 

I den här familjen försöker vi dela på ansvaret över att skaka fram lite aktiviteter utöver det vardagliga. Carolina är snäppet bättre på det än vad jag är och för det mesta faller hennes planer ut på bästa sätt, men dagens traktorrace var nog ett undantag. Jag hade iaf roligt i bilen på vägen dit. Eftersom Carolina är uppvuxen lite avsides...på landet så brukar jag inte helt sällan kunna dra lite paraleller till bullerbybarn och annan lantromantik. På vägen till Ervalla satte jag nog nytt rekord i att sätta samman Carolina med ordet höskulle samt namnen Mellangården, Bosse, Lasse och lila Kerstin...jag är uppriktigt förvånad över att jag inte blev utsparkad ur bilen.

Väl på plats fick vi betala 20:- för en parkeringsplats, inte så farligt om man faktiskt fått en parkeringsplats för det priset. Vi blev anvisade en plätt med knähögt gräs, såg Forden ut som en Range Rover kanske? Hade jag släppt ned Theo där h

Fram till igår kväll inehöll min playlist på spotify ca 500 låtar. Det var en playlist kantad med flera guldkorn som jag snubblat över av en slump, grävt fram ur mitt undermedvetna, eller hört på radio. Min playlist rensades kontinuerligt från sånt som jag gillat för stunden men tröttnat på vilket kvarlämnat en blandning av nyhetens behag samt mer eller mindre odödliga klassiker. Igår kväll lyckades jag, med god hjälp av min "smartphone" förinta min playlist...

blä...

Men det är bara att bita ihop och se det som en storstädning. Dom låtar jag inte kommer ihåg att stoppa tillbaka kanske inte måste vara med...eller så dyker dom upp ur det undermedvetna en vacker dag. Idag började det smärtsamma arbetet att bygga upp på nytt... Jag började med David Guettas - She Wolf som är svinigt bra. Sedna fortsatte jag med...Justin Bieber. Det är lite lustigt det där med Justin Bieber. Jag har hört talas om honom i minst  tre år men jag har inte kunnat koppla ihop honom med en låt förens i måndags. I vanliga fall borde jag med hjälp av mina förutfattade meningar ha hatat hans musik redan långt innan jag lyssnat på den. Han förefaller ju vara lite som en Eric Saade ver. 2.0 - mer kändis än artist. Men så var "As long as yo love me" precis hur bra som hellst...skräll!! Jag drar mig inte för att säga det - Jag gillar Justin Bieber.

 

Jag inser att det var ett tag sedan jag var visuell här på bloggen och därför slår jag till nu:

Det blev en helg utan vare sig sovmornar, helnattssömn eller midagslurar men trots det kände jag mig osedvanligt pigg när Kian tassade upp imorse strax innan sju. Jag vakade över ungarnas morgonbus och lyckades tom ha barnen matade med frukost, tandborstade och påklädda när vi väckte Carolina vid niotiden. Så snart Törnrosa piggnat till någolunda högg jag tag i damsugaren och gjorde rent hus. Barnen bråkade om vem som skulle få ha leksaksdammsugaren och hjälpa till, ett problem som jag tror löser sig själv om något år då ingen kommer vilja hjälpa till. Efter ett par timmars hejdlöst städande ansåg jag mig klar och beslöt mig för att pumpa däcken på alla cyklar så att vi i gemensam trupp skulle kunna cykla till konsum för att köpa fika. Efter lite välförtjänt fikabröd ville Kian cykla mer så vi begav oss ut igen medans Theo tog en middagslur. Väl inne igen tog bränslet slut...helt slut. Jag hoppades på en liten powernap men eftersom Carolina precis målat naglarna (så lämpligt) och inte kunde skala potatis till lunchen så återstod det inte så många alternativ till den posten. Jag intog lunchen som en duktig zombie men jag kunde inte låta bli att tänka på hur jag skulle klara resten av dagen då Carolina skulle åka och jobba...

 

Jag räknade ut att jag inte på vilkors vis skulle kunna styra upp en någolunda vettig middag för egen maskin så jag cyklade snabbt och köpte två tuber risgrynsgröt. Vid kassan stod en liten kyl fylld med Red Bull...jag ryckte åt mig en i förbifarten. Det skulle visa sig bli min räddning. När Carolina åkt insisterade nämligen Kian på att vi skulle brottas. Brottning på Garpvägen 65 skiljer sig lite från exempelvis OS brottningen där man klär sig i tighta trikåer med balett-balle och kramas tills någon lottas i parterunderläge och därefter vinner matchen. Efter halva halvlitern med Röd Bulle kastade barnen mjuka bollar på en pappa som förgäves försöker freda sig sammtidigt som han då och då fångade en unge och kittlade den tills nästa unge valde att dänga en boll i nyllet på pappan och därigenom rädda sin bror. Svettiga blev vi alla tre och jag beslöt mig för att bada grabbarna, vilket ibland kan vara problematsikt när man är ensam förälder. Idag löste det sig dock på bästa sätt och efter lite barn-TV käkade vi kvällsmat. Trots att Kian VERKLIGEN ville ha gröt så ändrade han sig i samma stund som jag smög fram gårdagens rester av tacogratäng, det som blev kvar till mig räckte ungefär till att fylla fyra chips. Efter kvällsmaten satt grabbarna lugnt och kollade bolibompa i varsin fotölj med varsin nalle och filt...i tio minuter. Precis när jag började dröma om en lugn stund fram till läggdags bröt tredje världskriget ut. Kian slet ur alla soffkuddarna medans Theo öppnade kylskåpet och käkade sallad som han hittade. Sedan jagade dom varandra, kastade lite mer mjuka bollar på stackars pappan. Kian gjorde oljud med sin batteridrivna motorcykel medans Theo kastade skor runt hela hallen. Då fick pappan nog och förklarade med myndig stämma att Kian och Theo skulle ta det lugnt eftersom det alldeles strax var läggdags. Kian tittade förvånat upp och svarade:

"Vi är inte Kian och Theo, vi är Krasch-över-bang (Kraschelibang) och Plutteduns (klumpeduns)." Pappan sa ingenting utan gick och tog sig en till klunk Röd Bulle.

 

Annars då? Jag har till min förvåning upptäckt att alla otecknade barnprogram under min barndom inte var skit, vilket jag tidigare varit helt övertygad om. Numera anser jag att allt otecknat barnprogram under in barndom var skit förutom det här briljanta klippet ur fem myror är fler än fyra elefanter:

Jag har sett den pratande papegojan i slutet ca 40 ggr den senaste veckan och det blir fanimej bara roligare för varje gång. Jag borde skaffa en sån dräkt...den skulle NÄSTAN äga min juloutfit!

 

Trevlig kväll på er!

 

/Jon

 

Idag spelade Garphyttans A-lag vad som kan ha varit säsongens sista match. Chansen till kvalspel finns men avgörandet ligger inte i våra händer. Men dagens 3-2 seger gör att vi fortfarande har en möjlighet... tråkigt nog var jag inte med. Imorgon spelar Garphyttans B-lag en avgörande match där seger med största sannolikhet betyder avancemang...tråkigt nog är jag inte med där heller.

En trilskande ljumske sätter stopp för mig och jag kan därmed summera säsongen för egen del: Miljöombytet har gjort mig gott. Jag känner att jag har fått chansen när det har gått bra för mig men dom missade träningarna och matcherna pga Carolinas jobbtider har förståss gjort det svårt i perioder. Formen har varit stigande och även om jag inte är nöjd så har det här året fått mig att tro på att jag fortfarande har minst en bra säsong kvar i mig. Att missa slutet på det roliga suger förståss otroligt mycket, men vad ska man göra.

 

Idag har Carolia vart krasslig och jag har vart trött pga upprepade väckningar under natten. Ingen av oss orkade stimulera barnen så vi åkte till Kumla för att dom skulle få leka av sig lite. Dom tre äldsta körde på medans Theo som redan på morgonen bestämt sig för att vara grinig hela dagen fortsatte med det. Linda lyckades lura Carolina att prova på sushi något som Carolina ångrade några tuggor senare. Själv lever jag fortfarande med mina förutfattade meningar om att sushi är äckligt...och jag står upp för dom! Om inte jag gör det, vem ska då göra det? Läste i aftonbladet någonting om att det någonstans serveras sushi med nakna brudar som uppläggningsfat. DET skulle vara ett sätt att få mig att ge den råa äckelfisken en ärlig chans men eftersom Carolina inte hade lust att slänga av sig kläderna och duka upp så fick det vara. Dålig stil, honey!

 

På tal om dålig stil så måste jag nämna mina kallingar som sakta men säkert börjar falla under gränsen för vad som är acceptabelt. Mer än var tredje par har "lufthål" som är så pass stora att hela eller delar av paketet hänger ut när man knallar runt i filsingarna...inte coolt. Investering nödvändig!

 

Gonatt!

 

/Jon

Nu händer det grejjor, jävlar i min lilla låda. Jag skulle kunna påstå att jag inte hunnit skriva på länge och det skulle nästan vara sant. Efter en sinnessjukt skön sommar är jag tillbaka på jobbet igen...och det har redan hunnit gå två veckor. "Ångest" kanske ni tänker men så är icke fallet. Det är bra stämning och jag förnimmer faktiskt en känsla av lugn och harmoni inom mig, tyvärr förnimmer jag också en känsla av ryggont men det är en annan femma.

Carolinas sommarschema är slut men trots det fortsätter det att rammla in tider till hennes, min och spagrisens stora glädje. Den lilla baksidan är dom dagarna hon jobbar kväll och jag efter en hård dags slit kommer hemm till ett par lagom trötta och griniga barn som ska matas, lekas med och nattas innan man kan gå vidare till disk och tvätt. Rätt gissat! Inga sömnproblem här inte!

 

Men vad är det för snack om "in med det nya"? Jo, för det första har vi varsin ny mobiltelefon. Jag har fått min nya telefon efter att ha skickat mitt gamla as i vägen en gång för mycket men inte en dag för tidigt och Carolina slarvade ner sin darling i toaletten. Carolina har givetvis iscensatten räddningsaktion för "her precious" och det finns förhoppningar om att den ska överleva men hon köpte ändå ned sig till att ha en likadan telefon som jag så länge. Sen var det ju det här med fula bilen... Skadorna bedöms vara så omfattande att den tagits ur drift. Med stor hjälp av min pappa har det letats fram en renault som Carolina inte behöver skämmas för när hon kör den. Stort tack pappsen!

Dessutom har jag spelat demot till nya FIFA...det känns skit!

 

Gonatt!

 

/Jon

Nu märker man att Theo mår bättre. Hur man märker det? Det görs massa rackartyg här hemma, det har gömts TV-dosor och det är bitmärken i äpplena (och en banan) som låg på köksbordet. Det är väl jag som hostar och hackar lite men jag är ju van. Alltså - inte lika sjukt chez nous.

 

Vad som däremot är sjukt är att det visas superettafotboll på TV...och att jag har kollat på det. Nu stod det på medans jag vek tvätt och jag kan inte låta bli att förundras över hur dålig kvalitén är. "Här kastas det stenar stora som klippblock i glashus" tänker ni nu och det är förvisso sant. Dom är fortfarande ljusår bättre än mig, men det säger ju mer om mig än om dem. Det kan ju inte finnas någon annan stans som det sparkas så snett av proffesionella fotbollsspelare.

 

Tacka vet jag premier league, hur fan har jag klarat mig utan det så länge? Jag försöker ju att smyga över mitt fotbollsintresse på grabbarna på ett snyggt sätt. Igår hade jag en idiotsäker plan, jag hade sparat lite av mitt lördagsgodis till Newcastles match igår och frågade Kian om han ville titta med mig och äta lite godis. Han verkade genuint intresserad och ville till och med ta på sig sin matchtröja för att se likadan ut som jag. Efter det konstaterade han glatt att vi hade lika tröja som det ena laget på TV och därför borde vi heja på dom. Så långt allt väl...sedan proppade han i sig allt godis på fem minuter, med munnen full tackade han för sig och gick in på sitt rum och lekte. Kvar satt jag utan sällskap och utan godis. Jag fick trösta mig med att Newcastle åtminstone kvitterade mot Villa och tog en pinne.

 

Gårdagens höjdpunkt var istället min travvinst på smått fantastiska 51 kronor. Jag funderar på om jag ska spara pengarna eller om jag ska blåsa alltihop på något kul. Jag får suga på den karamellen.

...Att jag spelade för en hundring kanske jag inte borde skriva. Äh, nu gjorde jag ju det ändå...skit också!

 

Hejdåååå!

 

/Jon

Sjukt var det här! Theo är värst därann med hög feber och svullen hals, han är dock på bättringsvägen. Resten är förkylningsdrabbade av varierande styrka. Vi är trötta, men vi kämpar på.

Egentligen skulle jag gjort min första dag på jobbet imorgon, men det blir VAB. Har dom klarat sig utan mig i tre månader så överlever dom väl en dag till.

 

Jag är telefonlös efter att ha skickat det gamla aset i väggen en gång för mycket. Jag sörjer den inte en sekund. Det var en ful, gammal skittelefon som jag min snåla jävel valde när jag tecknade abonemang. Billigaste skräpet som inte medförde någon extra månadskostnad. Det jag kan ångra är att jag inte bara beställde en ny telefon och väntade tills jag fått den, som vanligt folk. Men är det någon som överlever ett par dagar utan mobiltelefon så är det väl jag.

 

Jag måste återberätta en historia som Kian berättade för mig och Carolina häromdagen:

Det luktar lite plagiat, det känns som jag hört något liknande förut men det kvittar. I love it!

 

gonatt!

 

/Jon