summersense

Dagens strumpmemmory var bland det segaste någonsin, en halv tvättkorg med strumpor som kanske hade en polare någonstans i röran. Varför är det jag som ska betala priset för att Carolina och barnen ska få ha färgglada strumpor med olika roliga mönster? Varför ska jag sitta där och samla agressioner när jag ändå bara har tråkiga svarta intersport istället för dödskallar, katter, bilar, dinosaurier och fotbollar? De e orättviiist!

 

Man kanske blir lite extra kännslig för sådant där när man är trött. Slutspurten varje månad på jobbet kan suga musten ur en även om det är rätt skoj när man kan passa på att tävla lite mot klockan. Idag var jag extra slut när jag kom hem efter att ha hämtat barnen men eftersom dom vart på så bra bushumör på sistone är det bara att bita ihop, man kommer in i det. Idag gick jag in i rollen som argt lejon som jagade barn till 100%. När jag skulle "äta upp" Kian fredade han sig med en liten plastkanin och han insisterade på att jag skulle bita i den.Visst! Varför inte?...Den smakade helvete! Jag grimaserade, spottade och fräste om vart annat till barnens stora förtjusning.

"Vad är det pappa?" sa Kian med spelad förvåning

"Den smakade jätteäckligt!"

 

 

Jag läste om gårdagens inlägg och tog mig en funderare på hur kul det var att läsa egentligen.

Svaret var förståss: inte alls!

Därför gör jag ett nytt försök idag och skriver om något helt annat. Jag ska se om jag kommer på något kul som hänt sen förra veckans inlägg...kanske bjussar jag lite på mig själv också.

 

Ungarna är för härliga, dom röjjer runt och hittar på massa bus hela tiden, dessutom börjar dom bli smått användbara också. Theo är tex en hejjare på att hämta mina tofflor, han kommer stickandes med dom oavsett om jag vill ha dom eller inte. Han plockar upp småskräp och Carolinas tops som hon sprider omkring sig i badrummet, ibland plockar han tom upp sina egna saker(!) Kian är inte fullt lika intresserad av att hjälpa till, han lånar damsugaren ibland men det är mest för att använda den på sina egna kläder eller händer. Lika tråkigt som han tycker det är att städa, lika kul tycker han det är att plocka fram...han är med andra ord precis som jag när jag var liten.

Men i helgen trodde jag att jag hittat ett användningsområde för honom, jag blev väckt av att han ropade:

"Pappa! Det är boobs på tv!"

"Va?" Svarade jag yrvaket medans jag funderade på om han verkligen kunde visa sig vara så användbar.

Yes, det här blir en bra start på dagen! Jag hastade till soffan och insåg att det var barnprogram...Dora utforskaren och hennes apkompis med stora röda stövlar vid namn Boots. Rätt okej ändå, när jag sagt till Kian att jag gillar Boots så menar jag det....

 

Kian har börjat komma ner på nätterna, det är tydligen läskigt på hans rum...och vem har inte haft en sådan period. En natt när både jag och Carolina låg efter med sömnen och Kian rumlade in beslöt jag mig för att lägga mig i hans säng istället. När jag kom upp insåg jag att jag borde tagit med kläder ur garderoben för att inte väcka dom onödigt tidigt på morgonen. Jag tänkte precis gå ner då jag kom på att jag hade en svarttvätt i tumlaren och på tork - 99 gånger av 100 skulle jag hittat både strumpor, kallingar och t-shirt där.

Jag vaknade, jag snoozade och plötsligt hade jag jättebråttom. Givetvis var detta den hundrade gången. Strumpor - check, t-shirt - check, kalsonger - ...inte check.

Normalt sett chansar man ju utan men eftersom gylfen på mina jobbyxor lever sitt eget liv då byxorna saknar sin knapp var det inte ett alternativ. Skulle jag tvingas väcka Carolina och Kian eller skulle jag komma på en genialisk plan?

Vänta, var det inte ett par kalsonger som låg längst in i tumlaren...nej, det var Carolinas trosor...hmm. I knew what I had to do.

Dagen gick hyfsat smärtfritt...Carolinas underkläder får plus för materialet men minus för passformen. Jag kunde ha mörkat historien och den hade gått obemärkt förbi. Men eftersom jag sett avsnittet av vänner där Phoebe övertygar Joey om att kvinnor går igång på en kille som vågar sig på damunderkläder så berättade jag...

Till min stora förvåning blev Carolina knappt tacksam över min stora uppofring för att hon skulle få sova lite längre, tänd blev hon inte heller men det var mindre förvånande.

Få inte för er något, det är inte så att jag springer runt i trosor hemma så fort barnen lagt sig...springer jag runt hemma så gör jag det i enbart tofflor, men nu har jag iaf provat...det var inget för mig.

 

Inte blev det någon Röjar-Ralf i helgen heller. Jag hade laddat sedan tisdagen då jag fick idén att bjuda Kian på bio. Jag skulle överraska honom på fredagen men han var inte ens hälften så entusiastisk som jag.

"Kian, skulle du vilja följa med mig på bio idag?"

"Röjar-ralf, det är film om TV-spel" ...Jag slog på trailern.

 

 

Natti/ Jon

 

Det var länge sedan jag kände mig frisk. Jag kommer knappt ihåg hur det känns att vakna utvilad, att känna sig pigg, att kroppen svarar på träning...det är ju inte så att jag är sängliggande men man blir så matt av att aldrig känna sig helt hundra. Förra veckan var jag alldeles extra matt, jag kännde mig faktiskt så trött att jag tillslut fick tummen ur och ringde vårdcentralen.

 

Jag berättade om mina symptom. Ofta halsont, hostig, lätt anfådd osv. Jag berättade att ja dragits med problemen under en längre tid och att jag tappat i livskvalitet. "Kan det vara allergier?" frågade tanten i luren. Nja, mina digra erfarenheter av läkaryrket säger mig att det är någonting annat...

Jag berättade att jag sökt hjälp i höstas och att diagnosen som ställdes över en telefon var just allergier, jag berättade även att jag blev uppmanad att testa mediciner som skulle hjälpa men utan resultat.

"Det kanske är brist på någonting då?"

Är det så sjukvården fungerar idag? Jag ger svaren och ni ställer frågorna? Jag tänkte dumförklara tanten med att fråga om det inte vore bättre att låta en doktor avgöra det men lät bli, det borde hon ju komma fram till själv efter ett tag. Nummret gick ju trots allt till "rådfrågning och tidsbokning", men icke!.

"Du kanske borde ringa din doktor på hans telefontid?"

Jag visste inte ens vem som var min doktor men det visste hon, och han hade tydligen generösa telefontider - måndag och torsdag 8.00-8.45...

Jag väntade till torsdagen för att få reda på att tiden var inställd just den dagen...då lackade jag och ringde "rådfrågningen och tidsbokningen" igen. Samma tant konstaterade att det var tråkigt att telefontiden var inställd och att jag ju kunde sjukskriva mig tills vidare om besvären var för jobbiga. NEEEEEEEJ, ÄR DU DUM ELLER!....tänkte jag, men jag frågade snällt om det fanns någon möjlighet att få träffa en doktor. Det kunde man....om man åkte dit på morgonen och tog en kölapp.

Sagt blev gjort, jag fick vänta på min tur, jag fick träffa en sköterska som tyckte att det var bäst för mig att träffa en doktor. Jag fick sätta mig i väntrummet och det skulle snart bli min tur...men det blev det inte. Det gick en timme, jag slumrade till, vaknade, personer kom och gick i väntrummet man jag blev kvar...till sist var vi bara tre stycken kvar och alla som träffade en sköterska samtidigt som jag hade lämnat för länge sedan. På en lapp stod att man skulle säga till om man väntat mer än 15 minuter på en bokad tid men att om man kommit in på en kölapp kunde det ta betydligt längre tid. Efter 2 timmar och 15 min gick jag till receptionen och fick reda på att jag hamnat mellan stolarna. Någon av doktorerna som hade hand om "akuttiderna" hade råkat bocka i mig som påbörjad...typiskt mig! att hamna mellan stolarna sådär...skäms!

Tillslut fick jag iaf träffa en doktor som konstaterade låg syremättnad i blodet. Jag gjorde tester som inte visade någonting och jag gjorde fler tester som skulle analyseras. Jag fick mediciner som ännu inte gjort någon skillad men doktorn skulle iaf ringa i vckan och kolla om jag mår bättre...kanske att jag äntligen är inne i systemet, kanske att dom hittar ett sätt att få mig hundra igen.

 

Mamma! Ring inte och fråga hur jag mår, jag är INTE döende....jag är bara riktigt less på alla småförkylningar som förstör mina möjligheter att komma i form.

 

 

/Jon

Det har vart en lagom helg. Min mamma gjorde ett uppskattat besök och barnen hälsade på sina kusiner för att leka lite. So far so good. Men jag har vart trött och håglös och kännde att jag behövde avsluta söndagen med lite avkoppling. Lite Starcraft II innan läggdags skulle göra susen. Jag vet att min dator är långt ifrån den senaste och att prestandan inte gör någon avundsjuk men den brukar göra jobbet när det gäller enklare grejjor som att kolla på viaplay eller lira lite Starcraft. Idag hade den tyvärr ingen bra dag. Den var extremt slö, den hängde sig när jag startade spelet och när jag väl fick fart på den så valde den att stänga av sig själv mitt i den andra matchen för att uppdatera nåt jävla skit. Sen skulle virusprogrammet ha sin föreställning...för 35 minuters kvalitetstid var jag tvungen att sitta 1h och 15m....inte coolt! Efter att allt uppdaterat sig klart mådde den helt plötsligt så jävla bra, det var så dags då jag helt tappat lusten att rymdkriga och pötsligt var på dåligt humör.

 

Det är jag fortfarande. Jag har upptäckt att jag gillar amerikansk fotboll mer än vanlig fotboll och att jag längtar mer till NFL börjar än till champions league-finalen...behöver jag säga att NFL premiären ligger betydligt längre in i framtiden. Tvättmaskinen betedde sig obra och lämnade efter sig nåt kladdigt grejs på luckan...jag kände att jag var tvungen att skölja tvätten en gång extra vilket var jobbigt tidsmässigt. Dessutom har jag blivit tjock eftersom förkylningen inte släpper så pass att jag kan träna, men godis det äter jag som om jag fortfarande rör på mig varje dag. Mycket irriterande!

 

Gonatt!

/Jon

"Haha, det här är ju underhållning", "Du ser ju till och med klumpig ut när du spelar" - Så lät det dryga 30 minuter in i min och Carolinas Super Marioutmaning. Så långt var allt frid och fröjd i en tävling som Carolina för ovanlighetens skull räknade med att vinna. För trots att jag har TV-spelandet i ryggraden så kan jag erkänna mina brister när det gäller NES...förutom på Mega Man, där är jag kung!

...Och Carolina är duktigt, det dröjde 25 minuter innan hon förlorade sitt första liv så jag ens fick börja spela. Och när jag väl fick spela så dröjde det 5 minuter innan jag klantdog och blev hånad. Det fortsatte på utklassningsstigen...tills det plötsligt tog stopp, hon körde fast på en bana och i takt med att jag kröp närmare tilltog paniken. Väl ikapp såg mina försök betydligt vassare ut än Carolinas och med mitt sista liv sträckte jag fram vinnarskallen och klarade banan. Sorry gumman, när det gäller tävlingar här hemma finns det en stjärna som lyser lite starkare.

 

Idag är jag trött. Igår åkte jag över till Johan för att äta lite ölkorv och kolla lite film. Vi såg "Rare exports" och jag kan fan inte sätta en etikett på filmen, men bra var den....FINSK! Så kan man beskriva den! Vi lirade lite Colonial marines innan vi slog på någon annan rulle medans vi gaggade lite. Sen gaggade vi lite mer och plötsligt var klockan 03.30...herrejises. Jag drog hem och fick mina två timmars sömn, drog en powerking och tog hand om barnen. Efter en tretimmars powernap mitt på dagen känner jag mig med i matchen igen. Inlägget blir lite hafsigt sammansatt eftersom jag försöker ta in deltävling tre av melodifestivalen samtidigt. Jag funderar på om dom får välja sina egna "inmarchlåtar" och om dom får det, varför tar dom så bra låtar? Hur följer man som amatörtomtar upp underbara Uprising? State of Drama sjöng bääää, bääääää, bäääääääääää....och gick vidare. Det blir inte bättre och bättre för vare år.

 

 

Gonatt!

 

/Jon

 

Det började med lite hosta förra måndagen. På tisdagen var jag tvungen att gå hem från jobbet på föriddagen och på kvällen låg jag nerbäddad med feber och vidrig hosta. Med alvedons hjälp lyckades jag ta barnen till dagis på mornarna men sedan orkade jag inte med mycket mer. Det dröjde till fredag eftermiddag innan febern släppte...då var det dags för nästa patienter. Carolina och Kian skrev in sig på Garpvägens vårdcentral med mig som sjuksköterska samtidigt som jag i mycket försvagat tillstånd jagade efter Theo som då fortfarande var i turboläge.

Det dröjde ända till lördag eftermiddag innan Theo som sista familjemedlem insjuknade. Så förlöpte helgen, halvsjuka tog hand om helsjuka så gott det gick och plötsligt var det måndag igen. Carolina var fotfarande inte frisk nog för att ta hand om sig själv, Kian och Theo även om den sistnämnda nästan hämtat sig helt. Jag stannade hemma och tog hand om små grisarna och återvände till jobbet först idag.

 

Jag hade tänkt att berätta om allt kul vi gjorde förra helgen men gammal som jag är kommer jag knappt ihåg vad som hände. Vi besökte Kumlas nya äventyrsbad som var precis lagom äventyrligt för våran lilla familj. Carolina tyckte till och med att det saknades lite spänning så hon bidrog med lite extra genom att ha på sig en bikiniöverdel som som inte uppgraderats till samma storlek som det som skulle hållas på plats. Det var många som hjälpte till att hålla koll så att allt höll sig på plats vilket det lyckligtvis också gjorde.

Superbowl avnjöts på ett tillfredställande sätt. Tyvärr har det som skulle bli en utförlig recension krympt till ett kort konstaterande: Rätt lag vann och Beyonces pausshow var ljusår bättre än Madonnas fjolårsfiasko. Till nästa säsong ska jag skaffa mig ett ordentligt favoritlag, det funkar liksom inte att hålla på nästan alla. Det lutar åt Colts men om någon har en superbra anledning till varför jag borde välja något annat lag så är jag idel öra.

 

Nu ska jag titta klart på PSGs formidabla insats mot Valencia i Champions league innan det är dags att skutta i säng.

 

Hostiga hälsningar!

/Jon

 

 

Ett virus har slagit hårt mot bloggen som därmed för tillfället inte uppdateras. Jag ber att få återkomma när jag hämtat mig.