summersense

Här har man vart aktiv...

 

Ibland blir det liksom bara stopp. Skrivkramp, tidsbrist och händelsefattiga dagar har avlöst varandra.

 

Och vissa saker behöver man ha distans till innan man skriver, det blir för jobbigt annars. Som det här med motorvärmarsladden som äntligen blev inköpt av Carolina lagom till den värsta kylan avtagit. För mig som aldrig ägt en motorvärmarsladd så anser jag det vara en bedrift att komma ihåg att dra ur den varje morgon. Att komma ihåg den när den av någon anledning blivit istoppad mitt på dagen och man ska åka på fotbollsträning senare på kvällen är överkurs så det sjunger om det.

Det var precis det som hände i onsdags.

Hade sladden bara setat mellan vägguttaget och bilen borde den ju glidit ur av sig själv när jag backat men nu var det en skarvsladd inblandad i dramat och dom kontakterna gled isär först. Följden blev att jag släpade med mig motorvärmarsladden en bra bit innan den lämnade bilen med ett klonk. Förvisso återfanns sladden redan senare den kvällen och motorvärmaruttaget var fortfarande fullt funktionellt, men det gör tyvärr inte att jag känner mig mindre dement. Carolina påminde mig ju om att hon stoppat i sladden ungefär en timme innan jag skulle åka.

 

Dessutom lyckades jag med konststycket att trampa snett med foten under en övning på träningen...trots att jag vid det tillfället var stillastående. Man kan tro att det endast krävs ett visst mått av ouppmärksamhet för att man jämt ska bli drabbad av liknande olyckor men det är bara att gömma, det krävs år av träning.

 

Jag har börjat bearbeta möjligheten att Kian lider av Tourettes syndrom, vilket i sådana fall skulle vara mitt fel...straffet för alla gånger jag skojat om denna allvarliga sjukdom. Här om dagen stod jag i köket och snickrade ihop middag när Kian ställde sig i dörröppningen med ett brett leende:.

"Hörru skitpappa!"

"Ursäkta?!?" svarade jag och stirrade med irriterad blick på honom.

Det såg ut som om han blev kissnödig, han stod och skruvade på sig samtidigt som han letade efter orden.

"Åh...eh...jag menar...så ska man inte säga...eh...bajskorv! Nej! Jag ska säga något snällt!...eeeeh...skitblöja!"

Sedan sprang han iväg till vardagsrummet. Jag brukar ta tag i sånna saker direkt och förklara för honom att sådan språkbruk inte är accepterat hemma hos oss eller någon annan stans heller för den delen, men den här gången kom han undan. Jag var nämligen fullt upptagen av att ligga dubbelvikt på golvet av skratt.

 

Nu firar vi påsk i Borlänge ett tag vilket känns otroligt skönt, tom vattnet smakar godare här...

 

gonatt/ Jon