Bubba tek!
På jobbet är det mäss-dags. Formex i stockholm brukar betyda bråda dagar och den här gången var inget undantag. Trots stora planeringsframsteg jämfört med senast det begav sig så krävdes det ändå en insats från 04.30 av mig på fredag morgon för att få klart lasset i tid. Att jag gick och la mig 00.30 kvällen innan gjorde ju inte saken bättre precis. Men med hjälp av David som dök upp vid 05.30 så fixade vi iaf biffen.
När klockan slog 11.15 sa mina trötta ben ifrån och jag åkte hem för att sova middag. På eftermiddagen skulle nämligen jag ta med Kian på bio för första gången. Bilar 2 stod på programmet och Kian hade tjatat sen han fått reda på att vi skulle gå. Carolina släppte av oss några hundra meter från SF och Kian han peka på säkert 20 ställen med frågan om det var där vi skulle se filmen. Han var på ett strålande humör och flinade hela vägen från bilen till biljettautomaten vidare till insläppet, jag anade succé...då tog det stopp. Vi hann inte mer än kliva in i salongen innan han pep "mamma". Vi hade kommit lagm till reklamen men projektorn fungerade förståss inte så det enda man hörde var det höga ljudet vilket jag förstå kan vara lite läskigt för en snart treårig liten kille. Men jag lyckades iaf få honom att sitta kvar tills filmen började. Men fem minuter senare började han gråta efter mamma trots att bärgarn just gjort entré och då var det bara att packa ihop.
Så fort vi kom ut igen var allt frid och fröjd.
-Vart ska vi nu då pappa?
-Vi ska vänta på att mamma kommer och hämtar oss.
-Varför då pappa?
-Du ville ju inte stanna på bion så nu blir det ingen bilar film för oss.
-Nä...det var ju synd.
Haha, så stor fast ändå så liten. Det blev ett ganska lyckat jättefiasko ändå. Kian tyckte att det var jättekul på stan den halvtimmen det tog innan Carolina hann hämta oss.
Idag har vi provat på hur familjen annorlunda har det...eller kanske inte "vi" utan snarare Carolina. Vi barnvaktar Ella och Jolie eftersom Linda och Johan är på bröllop. Lägg därtill att grabbarnas kusiner kom på besök så var det plötsligt sex ungar på garpvägen 56. Nu hade Carolina förvisso hjälp av sin mamma och Caroline som också var med men det var ändå rätt bra fart i hemmet.
Jag då? Jag smet iväg på fotbollsmatch eftersom jag för första gången sen försäsongen tog plats i MIKs A-trupp. Kul med tanke på att det gått riktigt bra på senaste träningarna. Jag räknade inte med jättemycket speltid men det varma vädret tog ut sin rätt och med 30 minuter kvar blev det dags för mig att hoppa in. Resten blev ett sorgligt kapitel i fotbollshistorien. Jag måste gräva ljupt för att hitta ljusglimtar:
1. Det var väldigt få besökare som hittat till björkvallen och såg eländet.
2. en passning av fem till rätt adress är ju iaf bättre än noll av fem.
Men j*vlar vad jag fick springa, i 8:an där jag mestadels håller till är det max fyra st i laget som springer på samma gång, här sprang ju alla...hela tiden, det var bara att rätta in sig i ledet. Svetten sprutade bokstavligt talat och på den fem minuter långa bilvägen hem hade jag eftersvettat ner min t-shirt så pass att det såg ut som om jag spelat matchen i den.
Nu har lugnet iaf lagt sig här hemma och alla fyra barn sover, jag ska göra dom sällskap så snart jag avslutat detta inlägg.
I vanliga fall gör sig Kian förstådd på bästa sätt. Han pratar tydligt och man kan lista ut vad han menar när han lärt sig nya uttryck på film eller snappat upp något från mig eller Carolina. Men nu har jag gått bet på en grej: "Bubba tek!" kan han säga med hög och bestämd röst och jag fattar noll. Jag tycker att det är ett strålande utryck, det ligger bra i munnen och jag skulle gärna använda det...om jag bara visste vad det betydde. Idéer någon?
Ciao!
/Jon
När klockan slog 11.15 sa mina trötta ben ifrån och jag åkte hem för att sova middag. På eftermiddagen skulle nämligen jag ta med Kian på bio för första gången. Bilar 2 stod på programmet och Kian hade tjatat sen han fått reda på att vi skulle gå. Carolina släppte av oss några hundra meter från SF och Kian han peka på säkert 20 ställen med frågan om det var där vi skulle se filmen. Han var på ett strålande humör och flinade hela vägen från bilen till biljettautomaten vidare till insläppet, jag anade succé...då tog det stopp. Vi hann inte mer än kliva in i salongen innan han pep "mamma". Vi hade kommit lagm till reklamen men projektorn fungerade förståss inte så det enda man hörde var det höga ljudet vilket jag förstå kan vara lite läskigt för en snart treårig liten kille. Men jag lyckades iaf få honom att sitta kvar tills filmen började. Men fem minuter senare började han gråta efter mamma trots att bärgarn just gjort entré och då var det bara att packa ihop.
Så fort vi kom ut igen var allt frid och fröjd.
-Vart ska vi nu då pappa?
-Vi ska vänta på att mamma kommer och hämtar oss.
-Varför då pappa?
-Du ville ju inte stanna på bion så nu blir det ingen bilar film för oss.
-Nä...det var ju synd.
Haha, så stor fast ändå så liten. Det blev ett ganska lyckat jättefiasko ändå. Kian tyckte att det var jättekul på stan den halvtimmen det tog innan Carolina hann hämta oss.
Idag har vi provat på hur familjen annorlunda har det...eller kanske inte "vi" utan snarare Carolina. Vi barnvaktar Ella och Jolie eftersom Linda och Johan är på bröllop. Lägg därtill att grabbarnas kusiner kom på besök så var det plötsligt sex ungar på garpvägen 56. Nu hade Carolina förvisso hjälp av sin mamma och Caroline som också var med men det var ändå rätt bra fart i hemmet.
Jag då? Jag smet iväg på fotbollsmatch eftersom jag för första gången sen försäsongen tog plats i MIKs A-trupp. Kul med tanke på att det gått riktigt bra på senaste träningarna. Jag räknade inte med jättemycket speltid men det varma vädret tog ut sin rätt och med 30 minuter kvar blev det dags för mig att hoppa in. Resten blev ett sorgligt kapitel i fotbollshistorien. Jag måste gräva ljupt för att hitta ljusglimtar:
1. Det var väldigt få besökare som hittat till björkvallen och såg eländet.
2. en passning av fem till rätt adress är ju iaf bättre än noll av fem.
Men j*vlar vad jag fick springa, i 8:an där jag mestadels håller till är det max fyra st i laget som springer på samma gång, här sprang ju alla...hela tiden, det var bara att rätta in sig i ledet. Svetten sprutade bokstavligt talat och på den fem minuter långa bilvägen hem hade jag eftersvettat ner min t-shirt så pass att det såg ut som om jag spelat matchen i den.
Nu har lugnet iaf lagt sig här hemma och alla fyra barn sover, jag ska göra dom sällskap så snart jag avslutat detta inlägg.
I vanliga fall gör sig Kian förstådd på bästa sätt. Han pratar tydligt och man kan lista ut vad han menar när han lärt sig nya uttryck på film eller snappat upp något från mig eller Carolina. Men nu har jag gått bet på en grej: "Bubba tek!" kan han säga med hög och bestämd röst och jag fattar noll. Jag tycker att det är ett strålande utryck, det ligger bra i munnen och jag skulle gärna använda det...om jag bara visste vad det betydde. Idéer någon?
Ciao!
/Jon
Din pappa är en mamma!
Nu tar TV-utbudet fart igen. Fruar i Hollywood och idoler som bedöms bara efter rösten har redan kört igång...och mer ska det förståss bli. Sämst är förståss TV4 som inte bara manglar Fångarna på fortet en gång till, men sen då...FULL FRYS!?! Återupptinat sen tiden då jag fortfarande bodde hemma...vad är det egentligen?
Men det jag fastnar för (inte i den meningen att jag tänker titta) är Ensam mamma söker. Jag har i jämnlikhetens tecken efterlyst ett ensam pappa söker och man skulle kunna säga att jag fått som jag vill. Nu har TV3 gjort allt på helt fel sätt i äkta "bonde söker fru" anda där en kvinlig bonde inte sökte en fru utan en man, ni förstår eller hur?
TV3 tar alltså det hela ett steg längre och stoppar in en karl i ensam mamma söker. Aldrig har väl uttrycket Din pappa är en mamma känts mer passande. Återstår att se om han vågar köra ett "rumptest" på sina sökande som någon av tantsnusk-mammorna gjorde förra säsongen.
Hösten är här och det är ju i sanning deprimerande, jag hade tänkt publicera en sommrig bild för att lindra ert lidande men den hade Carolina raderat från sin kamera - tråkigt.
Idag kunde man se Theos första tänder. Det är dessa tänder som gjort sömn till lite av en lyxvara dom senaste dagarna. Tröta föräldrar leder till minskat bloggande men förhoppningsvis är det värsta över för lilla skrutten nu. Det ska ju vara kul med tänder!
Ciao!
/Jon
Men det jag fastnar för (inte i den meningen att jag tänker titta) är Ensam mamma söker. Jag har i jämnlikhetens tecken efterlyst ett ensam pappa söker och man skulle kunna säga att jag fått som jag vill. Nu har TV3 gjort allt på helt fel sätt i äkta "bonde söker fru" anda där en kvinlig bonde inte sökte en fru utan en man, ni förstår eller hur?
TV3 tar alltså det hela ett steg längre och stoppar in en karl i ensam mamma söker. Aldrig har väl uttrycket Din pappa är en mamma känts mer passande. Återstår att se om han vågar köra ett "rumptest" på sina sökande som någon av tantsnusk-mammorna gjorde förra säsongen.
Hösten är här och det är ju i sanning deprimerande, jag hade tänkt publicera en sommrig bild för att lindra ert lidande men den hade Carolina raderat från sin kamera - tråkigt.
Idag kunde man se Theos första tänder. Det är dessa tänder som gjort sömn till lite av en lyxvara dom senaste dagarna. Tröta föräldrar leder till minskat bloggande men förhoppningsvis är det värsta över för lilla skrutten nu. Det ska ju vara kul med tänder!
Ciao!
/Jon
Telepatera mera
Igår vid lunch satt jag med en tråkig låda spaghetti och köttfärssås medans David dukade upp burgare med diverse tillbehör. Plötsligt insåg jag hur sinnessjukt sugen jag var på hemmagjorda hamburgare och jag kunde inte släppa det. Efter en timmes intensiv burgarfokusering ringde telefonen, det var Carolina som sa att hon var jättesugen på...(trumvirvel)... HEMGJORDA HAMBURGARE! Efter alla år av tvivel och missförstånd, telepati fungerar. Vilka komunikationsmöjligheter! Det gäller bara att det handlar om någonting tillräckligt viktigt och att man koncentrerar sig väldigt, väldigt noga.
Inatt var det dags för mig att på allvar ta hand om barnen eftersom Carolin skulle börja jobba tidigt på morgonen. Theo som vanligtvis vaknar två ggr per natt slog förståss till med att vakna sex ggr, bara för att liksom. När han väl bestämde sig för att sova ordentligt vid sex-tiden så vaknade förståss Kian:
-Pappa! Ska vi leka?
-Mmmm, jaaa...jo, vi ska väl det.
Men som tur var för alla inblandade var båda grabbarna väldigt snälla mot sin trötta pappa hela dagen. Kian stod för det fläskigaste fjäsket:
-Kian, ska du äta upp din mat så att du blir stor och stark...som Pippi Långstrump?
-Nää, som pappa!
Den komentaren hade kunnat inbringa honom exakt hur många leksaker som helst om han vetat hur han skulle spela den handen.
Nu verkar det tyvärr som om Carolinas provjobb vart förgäves. VD:n på Kilsbergen hade tydligen tänkt sig Carolina som extraarbetare trots att den enda tjänsten dom sökt var på 75%. Synd bara att dom inte lyckats informera Carolina om det. Riktigt dålig stil!
Nåja, nu är det iaf helg.
PS. Jag älskar Britney Spears nya "I Wanna go" men säg det inte till någon
DS.
/Ciao
Inatt var det dags för mig att på allvar ta hand om barnen eftersom Carolin skulle börja jobba tidigt på morgonen. Theo som vanligtvis vaknar två ggr per natt slog förståss till med att vakna sex ggr, bara för att liksom. När han väl bestämde sig för att sova ordentligt vid sex-tiden så vaknade förståss Kian:
-Pappa! Ska vi leka?
-Mmmm, jaaa...jo, vi ska väl det.
Men som tur var för alla inblandade var båda grabbarna väldigt snälla mot sin trötta pappa hela dagen. Kian stod för det fläskigaste fjäsket:
-Kian, ska du äta upp din mat så att du blir stor och stark...som Pippi Långstrump?
-Nää, som pappa!
Den komentaren hade kunnat inbringa honom exakt hur många leksaker som helst om han vetat hur han skulle spela den handen.
Nu verkar det tyvärr som om Carolinas provjobb vart förgäves. VD:n på Kilsbergen hade tydligen tänkt sig Carolina som extraarbetare trots att den enda tjänsten dom sökt var på 75%. Synd bara att dom inte lyckats informera Carolina om det. Riktigt dålig stil!
Nåja, nu är det iaf helg.
PS. Jag älskar Britney Spears nya "I Wanna go" men säg det inte till någon
DS.
/Ciao
Vilsen bonde på besök i storstan.
Nu är vi där igen. Händer det myckert så hinner man inte notera någonting i bloggen men jag gör ett försök. I fredags var mina föräldrar på besök och dom stannade tillräckligt länge för att hinna hälsa på mig efter jobbet. Sedan åkte vi och shoppade födelsedagspresent åt Oda och det visade sig att det lönar sig att gnälla - Carolina köpte ett pussel till stackars mig som aldrig får någonting över till mig själv. Jag blev överlycklig tills jag kom på hur tidskrävande ett pussel är och hur lite tid jag har över. Men jag är fortfarande glad eftersom det var ett väldigt fint pussel.
Väl hemma laddade vi för fredagsmys med "Bärgarns helknasiga historier" (eller vad den nu kan ha hetat). Tyvärr var DVD-fjärren spårlöst försvunnen så vi vände upp och ner på huset innan vi gick upp till min spelhörna och kollade in filmen och för första fredagsmyskvällen var Kian mer intresserad av filmen än av godis. Den kvällen tog jag hand om barnen hela natten med ersättning till Theo..och det fungerade!
I lördags började vid med en promenad runt Ånnabodasjön, när jag packade in vagnen i bilen ramlade det ut ett stycke DVD-fjärrkontroll (suprise, suprise) "Vem har lagt den där?" frågade jag.
"Det har jag gjort" sa Kian med världens lurigase leende.
Vi gick runt, vi åkte och handlade och vi gjorde oss redo för Odas kalas.
Att gå på kalas hos grannarna är inte som att gå på kalas någon annan stans. Om man lägger ihop alla bakvärk på dom kalas man går på under ett år så räcker det inte för att matcha det som Malin bullar upp med. Det possitiva med det är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks, det negativa är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks...någon annan stans än runt midjan.
Trots att jag fick i mig alldeles för mycket socker så var det ett härligtkalas, det är så kul att se hur ungarna blir bättre och bättre på att leka med varandra istället för bredvid varandra.
Som om det inte räckte hann vi med en grillkväll med Johan, Maja och Julia och även där fick vi se exempel på mer utvecklad barnlek. Dessutom åt vi väldigt gött.
Söndag var en liten mellandag där vi (jag) laddade upp inför dagens casting.
Trots förberedelser blev det som vanligt. Klockan 9.00 kom jag på att tåget gick 10.00 och inte klockan 11.00. Snabba ryck in i duschen, ingen struken skjorta det fick bli en T-shirt, in i bilen och iväg till stationen. Men det gick inget tåg klockan 10.00...det hade SJ ställt in. Panik! Ringa Carolina, skjutsa he henne och Theo (Kian på dagis), ingen bläck i skrivaren - ingen karta, lånade Carolinas smarta telefon med GPS, plattan i mattan till Stockholm. Jag hade tiden på min sida när jag anlände till kungliga huvudstaden men en felsväng senare såg det mörkt ut. Med hjälp av GPS:en kom jag tillbaka in i matchen och det såg ut som om jag skulle hinna i tid, då tog batteriet slut!
Jag irrade runt som den vilsna bonnläpp jag är efter en parkeringsplats och landade tillsut i ett garage. Jag hittade inte ens i garaget men tillslut fann jag en trappa som ledde ut i friheten...någonstans på Söder. De är lätt att vara efterklok men jag borde förståss ha memorerat gatunamnet och numret på den lilla dörr jag störtade ut genom men eftersom jag redan var en kvart sen var allt bara bråttom! Efter att ha ringt Carolina fyra gånger och casting-assistenten Mark två gånger så kom jag iaf till Scandic Sergel Plaza...en och en halv timme för sent. Castingen gick skapligt men man ska inte hoppas för mycket. Nu skulle jag bara gå till bilen, åka hem och glömma skitdagen. Problemet var förståss att dörren till bilgaraget hade gått upp i rök, i två timmar vandrade jag runt som den vilsna bonnläpp jag är utan batteri i telefonen, med trötta ben och tom mage. Jag var på väg att ge upp på riktigt och sätta mig på en pub när jag plötsligt stod jag vid stora ingången till garaget och kunde ta mig hem. Saker händer mig, jag vet inte varför.
Ciao!
/Jon
Väl hemma laddade vi för fredagsmys med "Bärgarns helknasiga historier" (eller vad den nu kan ha hetat). Tyvärr var DVD-fjärren spårlöst försvunnen så vi vände upp och ner på huset innan vi gick upp till min spelhörna och kollade in filmen och för första fredagsmyskvällen var Kian mer intresserad av filmen än av godis. Den kvällen tog jag hand om barnen hela natten med ersättning till Theo..och det fungerade!
I lördags började vid med en promenad runt Ånnabodasjön, när jag packade in vagnen i bilen ramlade det ut ett stycke DVD-fjärrkontroll (suprise, suprise) "Vem har lagt den där?" frågade jag.
"Det har jag gjort" sa Kian med världens lurigase leende.
Vi gick runt, vi åkte och handlade och vi gjorde oss redo för Odas kalas.
Att gå på kalas hos grannarna är inte som att gå på kalas någon annan stans. Om man lägger ihop alla bakvärk på dom kalas man går på under ett år så räcker det inte för att matcha det som Malin bullar upp med. Det possitiva med det är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks, det negativa är att man kan ta precis hur många chokladbollar man vill utan att det märks...någon annan stans än runt midjan.
Trots att jag fick i mig alldeles för mycket socker så var det ett härligtkalas, det är så kul att se hur ungarna blir bättre och bättre på att leka med varandra istället för bredvid varandra.
Som om det inte räckte hann vi med en grillkväll med Johan, Maja och Julia och även där fick vi se exempel på mer utvecklad barnlek. Dessutom åt vi väldigt gött.
Söndag var en liten mellandag där vi (jag) laddade upp inför dagens casting.
Trots förberedelser blev det som vanligt. Klockan 9.00 kom jag på att tåget gick 10.00 och inte klockan 11.00. Snabba ryck in i duschen, ingen struken skjorta det fick bli en T-shirt, in i bilen och iväg till stationen. Men det gick inget tåg klockan 10.00...det hade SJ ställt in. Panik! Ringa Carolina, skjutsa he henne och Theo (Kian på dagis), ingen bläck i skrivaren - ingen karta, lånade Carolinas smarta telefon med GPS, plattan i mattan till Stockholm. Jag hade tiden på min sida när jag anlände till kungliga huvudstaden men en felsväng senare såg det mörkt ut. Med hjälp av GPS:en kom jag tillbaka in i matchen och det såg ut som om jag skulle hinna i tid, då tog batteriet slut!
Jag irrade runt som den vilsna bonnläpp jag är efter en parkeringsplats och landade tillsut i ett garage. Jag hittade inte ens i garaget men tillslut fann jag en trappa som ledde ut i friheten...någonstans på Söder. De är lätt att vara efterklok men jag borde förståss ha memorerat gatunamnet och numret på den lilla dörr jag störtade ut genom men eftersom jag redan var en kvart sen var allt bara bråttom! Efter att ha ringt Carolina fyra gånger och casting-assistenten Mark två gånger så kom jag iaf till Scandic Sergel Plaza...en och en halv timme för sent. Castingen gick skapligt men man ska inte hoppas för mycket. Nu skulle jag bara gå till bilen, åka hem och glömma skitdagen. Problemet var förståss att dörren till bilgaraget hade gått upp i rök, i två timmar vandrade jag runt som den vilsna bonnläpp jag är utan batteri i telefonen, med trötta ben och tom mage. Jag var på väg att ge upp på riktigt och sätta mig på en pub när jag plötsligt stod jag vid stora ingången till garaget och kunde ta mig hem. Saker händer mig, jag vet inte varför.
Ciao!
/Jon
Vi är less
Igår märkte jag att universum fått nys om min strävan mot ett nyttigare jag. När jag öppnade portarna på lagret smektes jag av en sval bris...och brisen luktade bulle med mycket socker. Den här svala brisen presenterades av hattings goda kaffebröd!
Väl hemma fick jag reda på att Carolina och Kian hade fördrivit dagen med att äta chokladbollssmet men att dom lyckas rädda en del av smeten och gjort några chokladbollar åt mig. Motvilligt tryckte jag i mig fyra rejäla bollar på ca en minut. Det kändes OK eftersom jag tränade fotboll senare den kvällen. Med den senaste "succéträningen" i minne hoppades jag på ytterligare stordåd, det blev förståss ett ordentligt magplask istället vilket man borde ha räknat med. Jag sprang iaf bort chokladbollarna.
Det kändes som vi fick mycket gjort på lagret idag, mycke tack vare den eminenta ideén at styra spotify till jobbdatorn och en ljudkabel till stereon. Synd bara att den lyckas blanda fram precis dom låtar som man inte är sugen på just för tillfället, jag skulle inte kunna välja en så dålig ordning ens om jag försökte.
David drar sitt strå till stacken när det gäller musiken...på gott och ont. Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande fanns människor som frivilligt lyssnar på Patrik Isaksson. Men man får ta det onda med det goda...eller tvärt om. Idag introducerade han mig till vad som kan vara den mest tårdrypande musikvideon någonsin...nu kan det vara så att jag är den sista mohikanen som blivit upplyst om den men skulle det mot förmodan finnas någon som är mer efter än jag så råder jag denna person att undersöka Whiskey lullaby http://www.youtube.com/watch?v=IZbN_nmxAGk&ob=av2e -Hear it and weep.
...och jag måste ha en svart cowboyhat.
När jag kom hem låg Kian och sov middag trots att klockan var halv fem...och han var INTE rolig att väcka. Ett morgonhumör som påminner om Carolinas. "GÅÅÅ BOOOOORT!" ekade i hela kvarteret innan mamma slutligen fick tillåtelse att bära runt honom som en liten bebis. Jag frågade snällt om han var just en liten bebis. "JAG ÄR INGEN LITEN BEEEEEEEEEEBIS!" Han var precis hur sur som helst tills vi frågade om han ville gå till lekparken en sväng efter maten, då blev allt frid och fröjd och vi hade en trevlig kväll. När vi skulle lägga Kian ville han att jag skulle göra "I drömmarnas trädgård" på hans hand...hur gulligt som helst. Ta reda på om ni inte vet vad det är. Sedan somnade han själv(!!!)
Annars är den stora nyheten på garpvägen 56 Carolinas annalkande provjobbning på Kilsbergen Konferens och lodge. Carolina håller på att gå under i hemmet medans jag själv håller på att gå under när jag tittar i ekonomin. Ibland blir jag så less på att vi ska klara oss på 1,2 löner att jag kräks. Visserligen lyckas vi spara undan en liten peng varje månad men det är enbart för att jag lever som en fattiglapp. Det är säkert två år sedan jag gick och köpte mig nya kläder, jag lever på det som tittar fram ur födelsedagspaket och julklappar. Jag är inte den som sprider pengar omkring mig när chansen finns men nån gång ibland skulle det kännas skönt att kunna köpa någonting utan att det slutar med havregrynsgröt och vatten sista dagarna innan lön. Nu är det bara att hålla tummarna.
(Fy fan vilket I-landsproblem. Här sitter man med sin dator, Tv-apparater och rinnande vatten ur kranen medans folk svälter i (på?) afrikas horn. Jag tar tillbaks lite av gnället men hoppas ändå på jobb åt Carolina...vi förtjänar det.)
Angående oron på finnansmarknaden tycker jag...nej, jag bryr mig inte.
Ciao!
/Jon
Väl hemma fick jag reda på att Carolina och Kian hade fördrivit dagen med att äta chokladbollssmet men att dom lyckas rädda en del av smeten och gjort några chokladbollar åt mig. Motvilligt tryckte jag i mig fyra rejäla bollar på ca en minut. Det kändes OK eftersom jag tränade fotboll senare den kvällen. Med den senaste "succéträningen" i minne hoppades jag på ytterligare stordåd, det blev förståss ett ordentligt magplask istället vilket man borde ha räknat med. Jag sprang iaf bort chokladbollarna.
Det kändes som vi fick mycket gjort på lagret idag, mycke tack vare den eminenta ideén at styra spotify till jobbdatorn och en ljudkabel till stereon. Synd bara att den lyckas blanda fram precis dom låtar som man inte är sugen på just för tillfället, jag skulle inte kunna välja en så dålig ordning ens om jag försökte.
David drar sitt strå till stacken när det gäller musiken...på gott och ont. Jag trodde faktiskt inte att det fortfarande fanns människor som frivilligt lyssnar på Patrik Isaksson. Men man får ta det onda med det goda...eller tvärt om. Idag introducerade han mig till vad som kan vara den mest tårdrypande musikvideon någonsin...nu kan det vara så att jag är den sista mohikanen som blivit upplyst om den men skulle det mot förmodan finnas någon som är mer efter än jag så råder jag denna person att undersöka Whiskey lullaby http://www.youtube.com/watch?v=IZbN_nmxAGk&ob=av2e -Hear it and weep.
...och jag måste ha en svart cowboyhat.
När jag kom hem låg Kian och sov middag trots att klockan var halv fem...och han var INTE rolig att väcka. Ett morgonhumör som påminner om Carolinas. "GÅÅÅ BOOOOORT!" ekade i hela kvarteret innan mamma slutligen fick tillåtelse att bära runt honom som en liten bebis. Jag frågade snällt om han var just en liten bebis. "JAG ÄR INGEN LITEN BEEEEEEEEEEBIS!" Han var precis hur sur som helst tills vi frågade om han ville gå till lekparken en sväng efter maten, då blev allt frid och fröjd och vi hade en trevlig kväll. När vi skulle lägga Kian ville han att jag skulle göra "I drömmarnas trädgård" på hans hand...hur gulligt som helst. Ta reda på om ni inte vet vad det är. Sedan somnade han själv(!!!)
Annars är den stora nyheten på garpvägen 56 Carolinas annalkande provjobbning på Kilsbergen Konferens och lodge. Carolina håller på att gå under i hemmet medans jag själv håller på att gå under när jag tittar i ekonomin. Ibland blir jag så less på att vi ska klara oss på 1,2 löner att jag kräks. Visserligen lyckas vi spara undan en liten peng varje månad men det är enbart för att jag lever som en fattiglapp. Det är säkert två år sedan jag gick och köpte mig nya kläder, jag lever på det som tittar fram ur födelsedagspaket och julklappar. Jag är inte den som sprider pengar omkring mig när chansen finns men nån gång ibland skulle det kännas skönt att kunna köpa någonting utan att det slutar med havregrynsgröt och vatten sista dagarna innan lön. Nu är det bara att hålla tummarna.
(Fy fan vilket I-landsproblem. Här sitter man med sin dator, Tv-apparater och rinnande vatten ur kranen medans folk svälter i (på?) afrikas horn. Jag tar tillbaks lite av gnället men hoppas ändå på jobb åt Carolina...vi förtjänar det.)
Angående oron på finnansmarknaden tycker jag...nej, jag bryr mig inte.
Ciao!
/Jon
Det gäller att komma ikapp
Problemet med själva bloggandet är tid. När det händer mycket har man i regel inte tid att sätta sig och skriva om det. Det ger förståss sig självt att när man väl har tid att sätta sig och skriva så har det inte hänt någonting att skriva om. Såvida det inte gäller att komma ikapp...som nu. Problemet med att skriva för långt i efterhand är ålder, iaf om man som jag är förtidssenil och har glömt minst hälften av det man tänkt skriva om. Med det sagt...
I fredags fick vi fint besök från Borlänge - Mackan, Sara och Jens tog med sig alkohol och glatt humör vilket utmynnade i en trevlig kväll. Man inser inte hur mycket man saknat Jens och hans gitarr förens man sitter och skrålar med i våran begränsade repertoar. Och Mackan är ju ett kapittell (kapitell, kapitel, kapittel?!?) för sig, när han är i den fina form som han var i fredags så kan man inte beskriva honom...han måste upplevas. Kvällens bästa? Mackan, Limpans improviserade tävling eller var det att vi sjöng "Lips" när jag gick och nattade Kian...väl tillbaka var jag plötsligt i "final" mot Carolina - GÖTT!
På lördagen var vi fint besök i Borlänge, hos min mamma och pappa. Det är så skööönt att få lite hjälp, få lite sömn, få lite lugn och ro...och få en El Taco! Kian envisades med att följa med och hämta pizzan och vi förstod varför när vi kom fram:
"Nu hämtar vi pizzan och så får jag godis där" För på Garpen pizzeria får ju barnen en klubba när dom följer med och hämtar. Väl där tog det sin lilla tid, 45 minuter från att vi beställt mot dom 25 minuter som det skulle ta. Kian tröttnade snabbt på att vänta och pekade på en pizza:
"Pappa, ta den!"
På väg därifrån komenterade vi väntetiden.
Jon: "det där tog ju sjukt lång tid."
Carolina: "Ja, men det är ju alltid så där, det får man ju nästan räkna med."
Kian: "Jaaa, ett, två, tre..."
På måndag åkte vi hem från Borlänge och med Kian i en frammåtvänd barnstol istället för den enorma bakåtvända jätten så fanns det plötsligt en oas av plats. För första gången kunde Carolina köra utan att jag tvingades knyta ihop mina ben för att få plats.
Med två domningsfria ben gjorde jag min bästa fotbollsträning på år och dar. Kan det vara så att den någolunda nyttige Jon är tillbaka för att stanna? Låt oss hoppas.
Ciao!
I fredags fick vi fint besök från Borlänge - Mackan, Sara och Jens tog med sig alkohol och glatt humör vilket utmynnade i en trevlig kväll. Man inser inte hur mycket man saknat Jens och hans gitarr förens man sitter och skrålar med i våran begränsade repertoar. Och Mackan är ju ett kapittell (kapitell, kapitel, kapittel?!?) för sig, när han är i den fina form som han var i fredags så kan man inte beskriva honom...han måste upplevas. Kvällens bästa? Mackan, Limpans improviserade tävling eller var det att vi sjöng "Lips" när jag gick och nattade Kian...väl tillbaka var jag plötsligt i "final" mot Carolina - GÖTT!
På lördagen var vi fint besök i Borlänge, hos min mamma och pappa. Det är så skööönt att få lite hjälp, få lite sömn, få lite lugn och ro...och få en El Taco! Kian envisades med att följa med och hämta pizzan och vi förstod varför när vi kom fram:
"Nu hämtar vi pizzan och så får jag godis där" För på Garpen pizzeria får ju barnen en klubba när dom följer med och hämtar. Väl där tog det sin lilla tid, 45 minuter från att vi beställt mot dom 25 minuter som det skulle ta. Kian tröttnade snabbt på att vänta och pekade på en pizza:
"Pappa, ta den!"
På väg därifrån komenterade vi väntetiden.
Jon: "det där tog ju sjukt lång tid."
Carolina: "Ja, men det är ju alltid så där, det får man ju nästan räkna med."
Kian: "Jaaa, ett, två, tre..."
På måndag åkte vi hem från Borlänge och med Kian i en frammåtvänd barnstol istället för den enorma bakåtvända jätten så fanns det plötsligt en oas av plats. För första gången kunde Carolina köra utan att jag tvingades knyta ihop mina ben för att få plats.
Med två domningsfria ben gjorde jag min bästa fotbollsträning på år och dar. Kan det vara så att den någolunda nyttige Jon är tillbaka för att stanna? Låt oss hoppas.
Ciao!
Hjärncellerna tar kollektivt självmord.
Vi sitter och tittar på Ullared...eller Carolina tittar och jag knappar på datorn, man kan altså säga att vi umgås. Trots att jag inte tittar så känner jag hur mitt IQ sjunker...det är som passiv rökning...fast med TV.
Idag åkte min mamma hem, hon har vart här några dagar och det har vart skönt med avlastning. Nu är allt som vanligt igen. Det är det ju iof nästan alltid men igår var det en såndär ovanlig vanlig dag.
Jag och David är som sagt ensamma på jobbet den här veckan och bara därför pajjade våran mail. Vi tyckte det var så himmla lugnt och skönt fram till klockan tolv då vi insåg att mailen inte uppdaterades och att den inte gjort det dom senaste 24 timmarna. Som tur var lyckades våran IT-partner lösa krisen och efter lunch dråsade alla olevererade mail in på samma gång. Tummen upp för det!
Strax innan jobbdagens slut fick jag besök av min favorithombre Johan som styrt en xbox-mic till mig eftersom han tröttnat på att jag får slut på batteri i min trådlösa mic, trevligt trevligt. Det gäller att se det stora i det lilla
Som när den inte alltför välsorterade livsmedelsbutiken Konsum-Garphyttan har grill-bearnaise när det är dags för en köttbit. Inte nog med att det var en sån dag igår...när jag skulle betala så såg jag "Måns och Marie har gjort slut" på löpet - jobbigt. Nu vet jag ju inte om jag ska välja Marie eller Rihanna om jag skulle få för mig att byta ut min nyvarande fru. Hon får helt enkelt sluta kritisera mig på bloggen för att minimera den risken.
Ciao!
Idag åkte min mamma hem, hon har vart här några dagar och det har vart skönt med avlastning. Nu är allt som vanligt igen. Det är det ju iof nästan alltid men igår var det en såndär ovanlig vanlig dag.
Jag och David är som sagt ensamma på jobbet den här veckan och bara därför pajjade våran mail. Vi tyckte det var så himmla lugnt och skönt fram till klockan tolv då vi insåg att mailen inte uppdaterades och att den inte gjort det dom senaste 24 timmarna. Som tur var lyckades våran IT-partner lösa krisen och efter lunch dråsade alla olevererade mail in på samma gång. Tummen upp för det!
Strax innan jobbdagens slut fick jag besök av min favorithombre Johan som styrt en xbox-mic till mig eftersom han tröttnat på att jag får slut på batteri i min trådlösa mic, trevligt trevligt. Det gäller att se det stora i det lilla
Som när den inte alltför välsorterade livsmedelsbutiken Konsum-Garphyttan har grill-bearnaise när det är dags för en köttbit. Inte nog med att det var en sån dag igår...när jag skulle betala så såg jag "Måns och Marie har gjort slut" på löpet - jobbigt. Nu vet jag ju inte om jag ska välja Marie eller Rihanna om jag skulle få för mig att byta ut min nyvarande fru. Hon får helt enkelt sluta kritisera mig på bloggen för att minimera den risken.
Ciao!
Man blir deprimerad
Nu var det ett tag sen jag skrev. Jag antar att man tappar sugen lite när man blir hånad på sin "egen" blogg. Carolina har det iof inte lätt med mig, 27 år och senil som ett helt ålderdomshem. I vanliga fall brukar jag komma på att berätta saker för Carolina ca 2 timmar innan det händer, men nu när jag för en gång skull upplyser henne om något direkt när jag hört det så får jag skit. Rättvist? I think NOT!
Att hon sedan sagt att vi skulle flytta till den 11:e är lögn och förbannad dikt. Jag skulle ringa mamma när jag kom hem från jobbet och kolla om det funkade att ha den 4:e eller om vi skulle behöva flytta, FLYTTA...BARA FLYTTA, INTE FLYTTA TILL DEN 11:E....FLYTTA!
Jobbet sen då. Inte nog med att det var 26 grader och solsken ute hela dagen (och 57 grader inne). Jag och David är själva på jobbet vilket betyder att någon måste ansvara för dom administrativa uppgifterna. Jag kommer aldrig att sluta bakom ett skrivbord, jag vet inte ens om jag kommer att överleva veckan. Jag får inget extra betalt för att vara trevlig i telefon och allt plottrande med att order ger mig huvudvärk. Men som rutinerad räv på firman (2 år) så tar jag mitt ansvar ändå.
Sen åker man hem från jobbet och vad händer? Strålande sol i Örebro men när man kommer ut på landsvägen och ser Kilsbergen så är det ungefär som när Frodo ser ut över Mordor (sagan om ringen). Mörka hotfulla moln, oh karma where art thou? Jag kan fan inte minnas en gång när det har vart bättre väder på platsen man anländer till än på platsen man lämnar (om man inte räknar utlandsresa.
Men allt är inte nattsvart, en annan anledning till att blogginläggen lyst med sin frånvaro stavas Call of Juarez. Min eminente vapendragare Johan föreslog en investering i ett co-op vänligt XBOX spel och det föll väl ut. Då blir tiden plötsligt dyrbar.
På tal om min eminente vapendragare så fyllde han ju år i torsdags den gamle galten. Yours truly överraskade honom med en outfit lämplig för wipeout-ansökan. Den är inte riktigt lika vass som min men det är hårfint.
På tal om wipeout-outfits så har jag fattat ett beslut angånde publicering av bilder på bloggen. Jag förstår att många av er är nyfikna men publiceringen kommer att dröja tills det står klart hurvida jag kommer med i programmet, jag vill ju inte spoila en potentiellt fantastisk TV-upplevelse. 1:a november är datumet som gäller, den som väntar på något gott får lida pin...som dom säger.
Sist men inte minst vill jag hylla Pirates of the Caribbean - on stranger tides. Den hade ingridienserna som funkar för mig. Jag gillar ju pirater och det fanns spanjorer...jag gillar inte spanjorer mer än något annat men jag gillar spanska. jag gillar egentligen inte spanska mer än något annat förutom att man hittar mitt favoritord i just spanskan. Sen är ju han Johnny Depp rätt kul som kapten Jack Sparrow men det är ingenting emot Geoffrey Rush som Hector Barbossa
-All hands! Ply to windward! Get cracking, ye bloomin’ cockroaches! The Crown served me well. But now, by the Gods of sea and sky, make way for Tortuga!
Där har vi en riktig pirat!
O´hoy sailors!
/Jon
Att hon sedan sagt att vi skulle flytta till den 11:e är lögn och förbannad dikt. Jag skulle ringa mamma när jag kom hem från jobbet och kolla om det funkade att ha den 4:e eller om vi skulle behöva flytta, FLYTTA...BARA FLYTTA, INTE FLYTTA TILL DEN 11:E....FLYTTA!
Jobbet sen då. Inte nog med att det var 26 grader och solsken ute hela dagen (och 57 grader inne). Jag och David är själva på jobbet vilket betyder att någon måste ansvara för dom administrativa uppgifterna. Jag kommer aldrig att sluta bakom ett skrivbord, jag vet inte ens om jag kommer att överleva veckan. Jag får inget extra betalt för att vara trevlig i telefon och allt plottrande med att order ger mig huvudvärk. Men som rutinerad räv på firman (2 år) så tar jag mitt ansvar ändå.
Sen åker man hem från jobbet och vad händer? Strålande sol i Örebro men när man kommer ut på landsvägen och ser Kilsbergen så är det ungefär som när Frodo ser ut över Mordor (sagan om ringen). Mörka hotfulla moln, oh karma where art thou? Jag kan fan inte minnas en gång när det har vart bättre väder på platsen man anländer till än på platsen man lämnar (om man inte räknar utlandsresa.
Men allt är inte nattsvart, en annan anledning till att blogginläggen lyst med sin frånvaro stavas Call of Juarez. Min eminente vapendragare Johan föreslog en investering i ett co-op vänligt XBOX spel och det föll väl ut. Då blir tiden plötsligt dyrbar.
På tal om min eminente vapendragare så fyllde han ju år i torsdags den gamle galten. Yours truly överraskade honom med en outfit lämplig för wipeout-ansökan. Den är inte riktigt lika vass som min men det är hårfint.
På tal om wipeout-outfits så har jag fattat ett beslut angånde publicering av bilder på bloggen. Jag förstår att många av er är nyfikna men publiceringen kommer att dröja tills det står klart hurvida jag kommer med i programmet, jag vill ju inte spoila en potentiellt fantastisk TV-upplevelse. 1:a november är datumet som gäller, den som väntar på något gott får lida pin...som dom säger.
Sist men inte minst vill jag hylla Pirates of the Caribbean - on stranger tides. Den hade ingridienserna som funkar för mig. Jag gillar ju pirater och det fanns spanjorer...jag gillar inte spanjorer mer än något annat men jag gillar spanska. jag gillar egentligen inte spanska mer än något annat förutom att man hittar mitt favoritord i just spanskan. Sen är ju han Johnny Depp rätt kul som kapten Jack Sparrow men det är ingenting emot Geoffrey Rush som Hector Barbossa
-All hands! Ply to windward! Get cracking, ye bloomin’ cockroaches! The Crown served me well. But now, by the Gods of sea and sky, make way for Tortuga!
Där har vi en riktig pirat!
O´hoy sailors!
/Jon
