summersense

Här har man vart aktiv...

 

Ibland blir det liksom bara stopp. Skrivkramp, tidsbrist och händelsefattiga dagar har avlöst varandra.

 

Och vissa saker behöver man ha distans till innan man skriver, det blir för jobbigt annars. Som det här med motorvärmarsladden som äntligen blev inköpt av Carolina lagom till den värsta kylan avtagit. För mig som aldrig ägt en motorvärmarsladd så anser jag det vara en bedrift att komma ihåg att dra ur den varje morgon. Att komma ihåg den när den av någon anledning blivit istoppad mitt på dagen och man ska åka på fotbollsträning senare på kvällen är överkurs så det sjunger om det.

Det var precis det som hände i onsdags.

Hade sladden bara setat mellan vägguttaget och bilen borde den ju glidit ur av sig själv när jag backat men nu var det en skarvsladd inblandad i dramat och dom kontakterna gled isär först. Följden blev att jag släpade med mig motorvärmarsladden en bra bit innan den lämnade bilen med ett klonk. Förvisso återfanns sladden redan senare den kvällen och motorvärmaruttaget var fortfarande fullt funktionellt, men det gör tyvärr inte att jag känner mig mindre dement. Carolina påminde mig ju om att hon stoppat i sladden ungefär en timme innan jag skulle åka.

 

Dessutom lyckades jag med konststycket att trampa snett med foten under en övning på träningen...trots att jag vid det tillfället var stillastående. Man kan tro att det endast krävs ett visst mått av ouppmärksamhet för att man jämt ska bli drabbad av liknande olyckor men det är bara att gömma, det krävs år av träning.

 

Jag har börjat bearbeta möjligheten att Kian lider av Tourettes syndrom, vilket i sådana fall skulle vara mitt fel...straffet för alla gånger jag skojat om denna allvarliga sjukdom. Här om dagen stod jag i köket och snickrade ihop middag när Kian ställde sig i dörröppningen med ett brett leende:.

"Hörru skitpappa!"

"Ursäkta?!?" svarade jag och stirrade med irriterad blick på honom.

Det såg ut som om han blev kissnödig, han stod och skruvade på sig samtidigt som han letade efter orden.

"Åh...eh...jag menar...så ska man inte säga...eh...bajskorv! Nej! Jag ska säga något snällt!...eeeeh...skitblöja!"

Sedan sprang han iväg till vardagsrummet. Jag brukar ta tag i sånna saker direkt och förklara för honom att sådan språkbruk inte är accepterat hemma hos oss eller någon annan stans heller för den delen, men den här gången kom han undan. Jag var nämligen fullt upptagen av att ligga dubbelvikt på golvet av skratt.

 

Nu firar vi påsk i Borlänge ett tag vilket känns otroligt skönt, tom vattnet smakar godare här...

 

gonatt/ Jon

I torsdags var det kallt...som fan. Och när temperaturen kryper ner under -20 brukar lilla bilen inte vara så sugen på att starta. Samtidigt som jag vred om nyckeln bad jag på det absolut snällaste sätt jag kunde om att få åka till jobbet utan att behöva rota fram kablarna, ät skit blev bilens svar. Där fick jag för att jag snålade in på dom 120 spänn som en motorvärmarsladd kostat mig på Biltema. Jag borde åkt och köpt en bums...men nu blir det väl inte så här kallt igen?

som om det inte räckte med massa minusgrader och en bil som inte startade, min lilla förkylning hade dessutom utvecklat sig till en monsterförkylning. Det var inte vad jag förväntde mig i slutet av penicilinkuren när jag faktiskt kände mig pigg.

Trots att det känns hopplöst med förkylning och skit så har jag beslutat mig för att försöka ta hand om mig extra noga och se om det gör någon skillnad. Frukt och grönt, ordentligt med sömn, inte massa socker...hela baletten, men inte ens där kunde man fånga lite medvind. Jag åkte för att handla morötter och dip att stilla suget med och vad händer? Slut på Hot&Sweet, hur är det möjligt? Det känns som ett stort steg tillbaka mot stenåldern när man får nöja sig med Taco.

 

Tur att man har barn som underhåller och piggar upp en. Som när Carolina försökte ha "pep rally" i vardagsrummet.

"Ge mig ett Ö!"

"Ge mig ett Ö!" svarade Kian

"Ge mig ett S!"

"K!" (Nu fattade han)

"Vad få jag då?!?"

Det var ju nästan rätt, och mycket roligare. Det var så kul att jag bestämde mig för att dansa en påskdans och barnen hängde på. Jag tror att påskdansen fick Carolina att vilja byta familj samt ringa vita rockarna...som tur var lät hon bli.

 

en annan grej som får en att fundera på vad som försigår innuti ett barns huvud hände här om kvällen när Kian smugit ner och lagt sig bredvid Carolina i våran säng medans jag kollade på TV.

"Pappa! Kan du komma lite?"

"Men kom hit då?"

"Ja, men alltså här hemma?"

"Vart finns dom då?"

"...Kan du hålla om mig också?"

 

 

I söndags kände jag att jag var på gång, penicilinkuren hade gjort mig pigg. Jag skulle bara vänta dom sista dagarna innan jag skulle köra igång med träningen för att inte riskera något. Idag knaprade jag i mig sista tabletten men ingen träning är påbörjad. Jag är nämligen genomförkyld sedan igår. Jag trodde verkligen att problemet var löst och att det var dags att börja leva som jag vill, men icke. Nu känner jag inga förhoppningar alls. Kul liv! Jag satsar på att äta istället.

 

Idag var jag och Carolina på ett föräldrarmöte där det diskuterades hur man på bästa sätt löser steget från förskola till skola på bästa sätt och hur man kan ta tillvara den hunger efter lärande som finns hos förskolebarnen. Det började med att rektorn presenterade planen som även inefattade ett förslag på hur man bäst utnyttjar skolans lokaler. Sedan var det dags för frågestund, en frågestund från helvetet. Hela tjotabalongen togs över av jobbiga människor som inte förstått varför vi människor försetts med två öron och en mun. Tänk att vissa har så svårt med att släppa den uppfattning man själv skapat redan innan man fått den information man ska ta ställning till. Och tänk att visa är så förtjusta i sin egen röst att dom måste ställa olika varienter av samma fråga för att få höra den till leda. Det vore synd att påstå att Carolina såg speciellt bekväm ut, det fanns gott om nötter som avskräckte henne och jag tror att jag får svårt att lura med henne på några fler möten.

 

Nu sitter jag och kollar på champions league-fotboll och där hittade jag hör och häpna, ytterligare en människa att störa mig på. Jag vet inte vart Glenn hört uttrycket "hitta" innom fotbollen men han har tydligen blivit helt såld på det.

"Få se om Arsenal kan HITTA någon målchans", "Arsenal måste fortfarande HITTA två mål för att gå vidare", "Man HITTADE ju också målchansen med Gervinho"

Målchanser SKAPAR man! Mål GÖR man! Det händer att man oväntat hittar en målchans eller ett mål...men inte i varenda mening!!!!

 

Och människan har två öron och en mun för att man ska lyssna dubbelt så mycket som man pratar!!!

 

/Jon

 

 

Kian har aldrig vart speciellt intresserad av att rita och jag tror jag förstår varför. Han har med största sannolikhet sett ett av mina alster och insett att han inte har generna för det...att rita är liksom inte våran grej. Här om dagen satt iaf jag och barnen en stund vid köksbordet med kritorna medans Carolina lagade mat. Efter en seg start kom Kian igång och ritade gubbe efter gubbe. Det var Theo och Kian, det var mamma och pappa och dessutom fick farmor och farfar vara med på ett hörn - snyggt! Sedan fick Theo en stor bulle på kroppen och jag blev lite nyfiken på vad det var för något.

-Det är Theos röv! svarade Kian bestämt

Sedan fick alla gubbarna en varsin röv. Några fick bullar som liknade babianarslen medans andra fick nöja sig med ett långt, rakt streck...men det var tydligen rövar det också. Så kan det gå.

 

Idag har jag inte vart så trött som jag trodde att jag skulle vara.

När man lägger Kian räcker det med att läsa saga tills han somnar, det brukar bli ganska precis en bok. Sedan gäller det att hålla sig vaken i ca två minuter så att han somnar in ordentligt och inte vaknar när man kliver upp.

Förut räckte det med att stoppa en vällingflaska i munnen på Theo och sedan var det gonatt. Nu ska man läsa en bok medans han dricker väling och sedan låssassova bredvid honom tills han druckit upp och somnat. Låssassova my ass! Igår var det inte ens nära. Jag trodde att jag blundat en kort stund men det visade sig att jag sovit en timme. Det gjorde att det INTE gick att somna när det sedan var dags att sussa för natten. Jag vaknade av att båda barnen sprang ut och in i vårat sovrum. "Pappa! Jag tror att klockan är sju och att du måste åka till jobbet!" sa Kian.

Jag masade mig ur sängen för att upptäcka att klockan var kvart över fem och det var inte alls dags att åka till jobbet. Men eftersom jag visste att Carolina också sovit dåligt så stannade jag uppe och käkade frukost med barnen innan jag gjorde dom iordning så att hon iaf skulle få en liten timmes sömn till.

 

Idag lyckades jag inte heller hålla mig vaken i Theos säng men tuppluren stannade iaf på en halvtimme, och eftersom jag väntat lite längre med att lägga mig borde jag kunna knoppa in relativt lätt. Jag och barnen åker till Borlänge i helgen och förhoppningsvis kan jag betala av lite på sömnskulden när jag är där.

 

För er som undrar vad som hände med galna ko-sjukan som härjade för en massa år sedan så kan jag säga att ett fall dykt upp på Garpvägen 56. Theo formar horn med pekfingrarna och sedan sätter han dom till huvudet och ropar MUUUUU! Men det är inte ett sådant där lugnt och rogivande muuu som kossor brukar köra med, snarare ett väldigt aggresivt MUUUUU! Dessutom springer och hoppar han runt till synes planlöst och ibland gör han utfall mot den som råkar vara närmast. Det ser väääldigt roligt ut.

Det är däremot inte fullt lika roligt när galna ko-sjukan bryter ut vid matbordet lagom tills han kletat in "hornen" med mat och sätter upp mot huvudet. Långhåriga barn med mat i håret är INTE coolt!

 

Gonatt (hoppas jag)

 

/Jon

 

 

I fredags blev jag uppringd av läkaren jag fick träffa efter mina två timmar och trettio minuter i väntrummet. Ett av proven jag tog avslöjade bakterier i nedre luftvägarna (eller nåt sånt), trots att inget hördes när hon lyssnade på min andning eller syntes på det blodprov som skulle avslöja allt sånt. Detta tydde på att det är något jag släpat på under en längre tid och mina förhoppningar är att jag efter avslutad behandling ska känna mig så pass frisk att jag på allvar kan börja träna igen.

 

Jag övervägde länge att hoppa på antibiotikan redan i lördags men eftersom alkohol är ett "nono" under behandlingen så blev det till att skjuta på det. Det var nämligen upptaktsmöte och lagfest med fotbollen...och uppstår det ca 5-6 riktigt bra tillfällen att ta sig ett par grogg per år så vill man ju inte gärna missa det. Nu kanske jag inte hade missat alltför mycket. Det började bra med fotboll och god stämning...för att sedan fortsätta med god stämning men även lite för mycket full frontal male nudity för min smak. Jag skakade av mig den incidenten som jag vill klargöra att jag absolut INTE hade någon aktiv del i och följde med några av dom mer sansade lirarna ner på Satin. Väl där kände jag mig lite gammal men ändå långt ifrån passerat bäst före datum, de var upplyftande.

 

En vuxen och välplanerad alkoholintagsstrategi samt en burgare på donken gjorde susen mot den hotande bakfyllan och redan fyra timmar efter läggdags var jag uppe och deltog i familjelivet. No regrets...eller nja, det skulle väl vara den där antibiotikan då påminde min pingislunga mig om.

Utan en middagslur hade det givetvis gått på röven men jag måste ändå framhäva min otroliga disciplin när det gäller att ta ansvar trots att jag egentligen bara skulle vilja lägga mig i sängen och trycka på "fast forward" över hela dagen.

 

Nu har jag iaf nått den tidpunkten då jag inte längre kan lura mitt sömnbehov, det får vara gonatt och sov gott för den här helgen.

 

/Jon