Det gäller att komma ikapp
Problemet med själva bloggandet är tid. När det händer mycket har man i regel inte tid att sätta sig och skriva om det. Det ger förståss sig självt att när man väl har tid att sätta sig och skriva så har det inte hänt någonting att skriva om. Såvida det inte gäller att komma ikapp...som nu. Problemet med att skriva för långt i efterhand är ålder, iaf om man som jag är förtidssenil och har glömt minst hälften av det man tänkt skriva om. Med det sagt...
I fredags fick vi fint besök från Borlänge - Mackan, Sara och Jens tog med sig alkohol och glatt humör vilket utmynnade i en trevlig kväll. Man inser inte hur mycket man saknat Jens och hans gitarr förens man sitter och skrålar med i våran begränsade repertoar. Och Mackan är ju ett kapittell (kapitell, kapitel, kapittel?!?) för sig, när han är i den fina form som han var i fredags så kan man inte beskriva honom...han måste upplevas. Kvällens bästa? Mackan, Limpans improviserade tävling eller var det att vi sjöng "Lips" när jag gick och nattade Kian...väl tillbaka var jag plötsligt i "final" mot Carolina - GÖTT!
På lördagen var vi fint besök i Borlänge, hos min mamma och pappa. Det är så skööönt att få lite hjälp, få lite sömn, få lite lugn och ro...och få en El Taco! Kian envisades med att följa med och hämta pizzan och vi förstod varför när vi kom fram:
"Nu hämtar vi pizzan och så får jag godis där" För på Garpen pizzeria får ju barnen en klubba när dom följer med och hämtar. Väl där tog det sin lilla tid, 45 minuter från att vi beställt mot dom 25 minuter som det skulle ta. Kian tröttnade snabbt på att vänta och pekade på en pizza:
"Pappa, ta den!"
På väg därifrån komenterade vi väntetiden.
Jon: "det där tog ju sjukt lång tid."
Carolina: "Ja, men det är ju alltid så där, det får man ju nästan räkna med."
Kian: "Jaaa, ett, två, tre..."
På måndag åkte vi hem från Borlänge och med Kian i en frammåtvänd barnstol istället för den enorma bakåtvända jätten så fanns det plötsligt en oas av plats. För första gången kunde Carolina köra utan att jag tvingades knyta ihop mina ben för att få plats.
Med två domningsfria ben gjorde jag min bästa fotbollsträning på år och dar. Kan det vara så att den någolunda nyttige Jon är tillbaka för att stanna? Låt oss hoppas.
Ciao!
I fredags fick vi fint besök från Borlänge - Mackan, Sara och Jens tog med sig alkohol och glatt humör vilket utmynnade i en trevlig kväll. Man inser inte hur mycket man saknat Jens och hans gitarr förens man sitter och skrålar med i våran begränsade repertoar. Och Mackan är ju ett kapittell (kapitell, kapitel, kapittel?!?) för sig, när han är i den fina form som han var i fredags så kan man inte beskriva honom...han måste upplevas. Kvällens bästa? Mackan, Limpans improviserade tävling eller var det att vi sjöng "Lips" när jag gick och nattade Kian...väl tillbaka var jag plötsligt i "final" mot Carolina - GÖTT!
På lördagen var vi fint besök i Borlänge, hos min mamma och pappa. Det är så skööönt att få lite hjälp, få lite sömn, få lite lugn och ro...och få en El Taco! Kian envisades med att följa med och hämta pizzan och vi förstod varför när vi kom fram:
"Nu hämtar vi pizzan och så får jag godis där" För på Garpen pizzeria får ju barnen en klubba när dom följer med och hämtar. Väl där tog det sin lilla tid, 45 minuter från att vi beställt mot dom 25 minuter som det skulle ta. Kian tröttnade snabbt på att vänta och pekade på en pizza:
"Pappa, ta den!"
På väg därifrån komenterade vi väntetiden.
Jon: "det där tog ju sjukt lång tid."
Carolina: "Ja, men det är ju alltid så där, det får man ju nästan räkna med."
Kian: "Jaaa, ett, två, tre..."
På måndag åkte vi hem från Borlänge och med Kian i en frammåtvänd barnstol istället för den enorma bakåtvända jätten så fanns det plötsligt en oas av plats. För första gången kunde Carolina köra utan att jag tvingades knyta ihop mina ben för att få plats.
Med två domningsfria ben gjorde jag min bästa fotbollsträning på år och dar. Kan det vara så att den någolunda nyttige Jon är tillbaka för att stanna? Låt oss hoppas.
Ciao!
Kommentarer
Trackback
