summersense

Jag brukar skriva om intressanta saker, ibland väldigt intressanta saker men ändå så räcker det med att Carolina tar lite lättklädda bilder på sin mage för att det plötsligt ska dyka upp tre gånger så många besökare än det brukar. Vad säger det om världen vi lever i? Eller rättare sagt vad säger det om relevansen i det jag skriver? Tur att det inte är någon tävling iaf.
 Vad som däremot var en tävling var ju tips-sm som pågått dom senaste sex veckorna. Att det sket sig i det stora hela var väl ungefär lika väntat som att jag inte skulle vinna konsum garphyttans egna lilla mästerskap. Därför ska jag berätta om det som verkligen betydde något, nämligen min och Carolinas egen lilla prestigetävling. Efter att jag förlorat förra året kändes det som läge för en revanch, men det mörkt ut när fem omgångar var avklarade. Men en bragdvändning på sista kupongen avgjorde till min fördel och jag avgick med segern med en HEL poängs marginal, sug på den du gumman!

När vi ändå pratar tips måste jag berätta om mitt lilla tipsprojekt som fortsätter att öka i värde. Sedan starten i november har kapitalet ökat med smått fantastiska 610%. Egentligen ska man inte jinxa något som fungerar men om det är någon gång jag måste få säga "vad var det jag sa" till tvivlarna som skakade på huvudet när jag berättade om min idé så är det ju nu. Jag menar, jag får ju passa på medans det fortfarande går bra så här kommer det: vad var det jag sa!
Jag har tydligen vunnit över Carolina, när jag berättade om senaste ökningen svarade hon glatt:
- Härligt, det går bra för oss.
- Yeah baby, det gör det...vänta lite nu, vaddå "oss".
- Ja, vi gör ju det här tillsammans.
Hmmm, där ser man. Precis det stödet har jag kännt från början...eller?

Igår lånade vi ut Kian till mormor och morfar medans vi gick och såg "Hur många lingon finns det i världen". Det känndes befriande att få skratta åt utvecklingsstörda. Jag brukar inte ha några problem med det annars heller men då är det ju på sin plats att hålla det inom sig för att inte såra någon. Jag låter elak när jag säger så men jag tycker faktiskt att man borde ha lite mer distans till det mesta. Jag kan skratta åt Kian när han gör något roligt, jag skrattar åt Carolina när hon gör något konstigt och mest av allt skrattar jag åt mig själv när jag gör något knäppt, varför skulle jag inte kunna skratta åt utvecklingsstörda?

Vad jag däremot inte skrattar åt är dom ca 300 frivilliga som jobbar med att kyla ner reaktorerna i Fukushima trots att dom VET (inte kanske, inte troligtvis utan verkligen VET) att deras vistelse där kommer att medföra alvarlig sjukdom eller död. Jag blir tårögd när jag läser deras hälsningar till nära och kära och fylls av hopp för mänskligheten. Det finns alltså fortfarande människor som är beredda att offra sig själv för andra. 300 stycken! Undrar om vi skulle få ihop tre här i Sverige där alla har det så bra och är så bekväma? Jag önskar att jag i sådanna fall skulle vara en av dom tre men vad jag tror och hoppas här i sköna soffan är rätt ovesäntligt. All heder åt det japanska folket i allmänhet och dom 300 räddningsarbetarna i synnerhet, måtte inte deras hjältemod vara förgäves.

Avslutar med en rapport från min och Carolinas sångduell i Lips för en stund sedan. Trots att hon blivit betydligt bättre lyckades jag vinna samtliga dueller. Nu luktar iof eget skryt rätt illa men jag vill ändå ge mig själv en stor applåd för segern i Rihannas "Take a bow". En låt som Carolina har lyssnat på åtskilliga gånger medans jag hört halva låten en gång. Segermarginalen var fjuttig men ändå enormt skön.

Nu ska jag ta lite fina bilder på min mage så får vi se om det blir lika många som läser efter att jag lagt upp dom.

Ciao!

/Jon