summersense

Igår tog jag ett steg i rätt riktning mot beach 2014...ett riktig steg. Ingen planering, inget inköp av träningsredskap utan hederlig regelrätt träning. Jag har kommit på världens idé. Jag parkerade min nyinköpta träningscykel framför TV:n på övervåningen och drog igång XBOXen. Innan jag visste ordet av hade jag brännt nästan 1000 kalorier. Jag har upptäckt höjden av att förena nytta med nöje! Det slår till och med allmänt erkända kombinationer som att nuppa medans man tvättar och att städa medans man kollar på hotell kantarell.

Det vilar som bekant en förbannelse över min bussåkning, ändå valde jag att ta bussen imorse för att pusslet med bilen skulle funka så pass att jag fick möjlighet att träna fotboll på kvällen. Nu blev det hela förgäves eftersom träningen blev flyttad till imorgon men bussresan sket sig ändå. 522:an har fått en ny sträckning för att det om möjligt ska ta ännu längre tid för mig att ta mig till jobbet kollektivt. Tyvärr så glömde chauffören bort det så han tog den gamla snabbare vägen, fint så. Det ena kruxet var att en enda passagerare skulle gå av efter den nya sträckningen och tvingade chauffören att vända. Det andra kruxet var att om det är någonstans i Örebro man inte ska köra fel så ärr det just där den nya och gamla sträckningen för 522:an skiljer sig, jag har provat förut. Ena avfarten leder ut på E20 mot Örebro och den andra mot Adolfsberg/Marieberg. Väl ute på E20 dröjer det innan man kan ta nästa avfart, sedan måste man snirkla runt ett bra tag innan man hamnar på rätt kurs och kan ta sig dit man ska. För 522:an tog det 10 extra minuter och jag missade anslutningsbussen till jobbet. Jag var rustad med löpardojjor och sprang till jobbet i enlighet med jakten på beach 2014-formen så det var inga problem. Men jag måste bara fråga: Är det alltid såhär att åka buss eller är det bara när jag ska med?

På jobbet hade Annika styrt upp glass eftersom hon också jobbar med hemglass. Tio minuter innan hade jag och sagt till David att jag måste sluta med socker helt efersom jag inte kan äta med måtta. Därför kände jag mig tvungen att avstå för att visa karraktär. En röst i huvudet grät och skrek om vartannat medans David retfullt mumsade i sig en magnum mandel-kopia. Efter jobbet åkte vi direkt till Carolinas farmor på kalas. Där bjöds det på smörgåstårta och fika. Efter tre kakor lyckades jag stoppa mig själv vilket jag efter omständigheterna är nöjd med då jag i vanliga fall brukar komma upp i minst det tredubbla. Och jag lovar att jag ska cykla bort dom så snart detta inlägg är färdigt.

Jag hade helt glömt bort mitt högskoleprov tills jag kom på det häromdagen. Två ggr på raken har jag prickat 105 poäng vilket varit lika med 1,8 av möjliga 2,0. Gränsen för 1,9 var vid båda tillfällena retliga 106. Även i år skrapade jag ihop 105 och var övertygad om min sista chans att höja mig gått om intet. Men äntligen studsade det stolpe in för mig, eftersom normeringspoängen avgörs av hur många poäng alla andra får så kan det variera lite och just den här provet bedömdes vara lite svårare. 105 points blev undre gräns för 1,9 istället för 1,8s övre gräns. nu kommer jag in på alla utbildningar i Sverige...om jag skulle vilja det ågon gång dom fem kommande åren. Nu görs högskoleprovet om, det grötas in massa låssasmatte (x och y) och jag kommer aldrig vara i närheten av några 1,9 igen.

Mitt hundrakilosmål gick i stöpet sammtidigt som jag bestämde mig för att cykla till jobbet den där dagen i förra veckan. Jag vägde säkert 4 kilo mindre när jag kom hem jämfört med när jag åkte. Jag får bli tung när jag blir äldre istället.

Nu ska jag ta några stadiga tramptag innan läggdags.

Ciao!

/Jon