Det är som att cykla...
...säger man ju. Har man en gång lärt sig så går det inte ur. Men igår när jag skulle testa min nya (farfars gamla) cykel kändes de inte alls så. Jag trampade mot konsum när jag insåg att jag inte cyklat sen jag flyttat till Örebro. Jag fick panik. Skulle det ha hänt något oförutsett så hade det slutat i diket, men det gjorde det lyckligtvis inte. Vad gjorde jag när jag insett mina tillkortakommanden? Planerade in cykelträning? Parkerade cykeln för sommarn? Nope och nix. Eftersom jag saknar bil och inte känner för att bussa 1h15m enkel resa till jobbet så beslöt jag mig för att cykla. Dryga två mil.
Idag dog jag, två gånger. Klockan sex gränslade jag hondan och trampade iväg. Det började med uppförsbacke och efter fem tramptag fick jag mjölksyra i benen. Jag blev ifråncyklad av en gubbe, fast han gled in efter en mil, det är ju ungefär som att jag skulle hoppa in i vasaloppet vid mångsbodarna, FUSK! Cykelvägen som vi trodde skulle mynna ut i Karlslund ledde mig hela vägen till Bista...ordentligt off course. Jag han precis dö innan jag kom fram till jobbet trots att det var mer nedför än uppför.
För första gången någonsin har jag haft ångest för at åka hem från jobbet. Jag tog landsvägen hem eftersom den var närmare men vad hjälpte det när det var uppför, motvind och trötta ben. Jag såg ljuset i Latorpsbacken. Det smakade betydligt mer blod än blåbärsmuffin i munnen...sen dog jag. När jag återfick medvetandet cyklade jag på stumma ben sista vägen hem.
Kan jag gå ordentligt i morgon ska jag börja springa till jobbet hela nästa vecka. Träningsvärk utlovas.
Ciao!
/Jon
Idag dog jag, två gånger. Klockan sex gränslade jag hondan och trampade iväg. Det började med uppförsbacke och efter fem tramptag fick jag mjölksyra i benen. Jag blev ifråncyklad av en gubbe, fast han gled in efter en mil, det är ju ungefär som att jag skulle hoppa in i vasaloppet vid mångsbodarna, FUSK! Cykelvägen som vi trodde skulle mynna ut i Karlslund ledde mig hela vägen till Bista...ordentligt off course. Jag han precis dö innan jag kom fram till jobbet trots att det var mer nedför än uppför.
För första gången någonsin har jag haft ångest för at åka hem från jobbet. Jag tog landsvägen hem eftersom den var närmare men vad hjälpte det när det var uppför, motvind och trötta ben. Jag såg ljuset i Latorpsbacken. Det smakade betydligt mer blod än blåbärsmuffin i munnen...sen dog jag. När jag återfick medvetandet cyklade jag på stumma ben sista vägen hem.
Kan jag gå ordentligt i morgon ska jag börja springa till jobbet hela nästa vecka. Träningsvärk utlovas.
Ciao!
/Jon
Kommentarer
Trackback
