summersense

I torsdags var det kallt...som fan. Och när temperaturen kryper ner under -20 brukar lilla bilen inte vara så sugen på att starta. Samtidigt som jag vred om nyckeln bad jag på det absolut snällaste sätt jag kunde om att få åka till jobbet utan att behöva rota fram kablarna, ät skit blev bilens svar. Där fick jag för att jag snålade in på dom 120 spänn som en motorvärmarsladd kostat mig på Biltema. Jag borde åkt och köpt en bums...men nu blir det väl inte så här kallt igen?

som om det inte räckte med massa minusgrader och en bil som inte startade, min lilla förkylning hade dessutom utvecklat sig till en monsterförkylning. Det var inte vad jag förväntde mig i slutet av penicilinkuren när jag faktiskt kände mig pigg.

Trots att det känns hopplöst med förkylning och skit så har jag beslutat mig för att försöka ta hand om mig extra noga och se om det gör någon skillnad. Frukt och grönt, ordentligt med sömn, inte massa socker...hela baletten, men inte ens där kunde man fånga lite medvind. Jag åkte för att handla morötter och dip att stilla suget med och vad händer? Slut på Hot&Sweet, hur är det möjligt? Det känns som ett stort steg tillbaka mot stenåldern när man får nöja sig med Taco.

 

Tur att man har barn som underhåller och piggar upp en. Som när Carolina försökte ha "pep rally" i vardagsrummet.

"Ge mig ett Ö!"

"Ge mig ett Ö!" svarade Kian

"Ge mig ett S!"

"K!" (Nu fattade han)

"Vad få jag då?!?"

Det var ju nästan rätt, och mycket roligare. Det var så kul att jag bestämde mig för att dansa en påskdans och barnen hängde på. Jag tror att påskdansen fick Carolina att vilja byta familj samt ringa vita rockarna...som tur var lät hon bli.

 

en annan grej som får en att fundera på vad som försigår innuti ett barns huvud hände här om kvällen när Kian smugit ner och lagt sig bredvid Carolina i våran säng medans jag kollade på TV.

"Pappa! Kan du komma lite?"

"Men kom hit då?"

"Ja, men alltså här hemma?"

"Vart finns dom då?"

"...Kan du hålla om mig också?"