Ny dag, nytt försök
Att blogga med mobil igår gick sådär, problemet kanske inte gäller alla mobiler men det hjälper ju inte mig som valde den man fick "gratis" när man band upp sig för 24 månader. Ny dag, nytt försök och nu sitter jag vid ett riktigt tangentbord på vilket det till skillnad från mitt därhemma inte fattas en massa tangenter. Vardagslyx.
Ny dag, nytt försök var även titeln på förmiddagens löppass i mellsta. Tråkigt nog blev det en uppvisning i tunga ben och dåligt löpsteg, vilket var väntat med tanke på att dom redan trötta benen fick fler kilometer i sig igår. Glädjande var att viljan iaf var med mig och att jag skrapade ihop ytterligare en mil här på träningslägret i Borlänge. Ett träningsläger som förresten bjuder på alldeles för mycket gott att äta för att formkurvan ska peka åt rätt håll. I morse lovade jag mig än en gång att det skulle vara slut på gottandet men det är himla svårt när rabarberpajen dukas fram...och man vill ju inte vara ohövlig. Det får lösa sig när jag väl kommer hem.
Idag var vi i Valsan igen och jag har skrattat gott åt Kians retorik. Han har börjat prata precis som barnen i det där gamla programmet på TV när barn hade kluriga förklaringar på ord som man skulle gissa.
"Pappa! Vet du vad jag såg? Sånna där som är många, och som arbetar, och som har små små fötter!"
"Pappa? Kan vi inte leta efter sånadär som är röda och som man kan hitta bredvid vägen?"
Dessutom hade jag jättemysigt med Theo i vår madrasskoja som vi byggde i stugan, där låg vi under ett täcke och han viskade att vi måste vara tysta och att han var tvungen att hålla i mig för att inte lejonen skulle komma och ta mig.
Snacka om härliga tider!
Här kommer bilderna som vid gårdagens mobiluppladdningsförsök låste hela inlägget och lämnade det halvfärdigt:
Blickar upp mot stugan
Blickar ut över sjön
Blickar över..en fika på stranden
Då var det dags att duscha efter kvällens extrainsatta långpromenad, ett tappert försök att uppväga dagens kostintag på träningslägret. Pannkaka, muffins, paj och pizza...en glass slank det ner också, INTE helt enligt kostcirkeln.
Förresten, dom som är många, som arbetar och har små ben är en myrstack.
Och dom röda man hittar efter vägen är smultron.
Nu slipper ni ligga sömnlösa över det.
Natti, natti!
/Jon
Valsan ä bra
Stela ben från i lördags, 5min efter frukost = håll deluxe, runkeeper fuckar, 8 tunga km i spåret. Mellsta - got to love it!
Jag och barnen har tagit oss till Borlänge för lite välförtjänt avkoppling. Vi siktar in oss på god mat och mycket bus.
Efter den plågsamma morgonrundan i Mellsta begav vi oss till Valsan, och vilken gulddag vi fick. Jag o
ch Kian hittade mängder av smultron, vattnet va
r nästa
n ljummet, änderna fick äta sig mätta på kex och gav sjutton i att bita någon den här gången. Vad mer kan man önska än en fridfull dag i solen?
Väl hemma han vi med jordgubbar, en fotbollsmatch som utmynnade i "jaga" samt lite muffinsbak...behöver jag säga att barnen var tämligen lättsövda?
So much pain, so little glory
Aj..ajaj...ajajaj...ajajajajaj, jag har ont.
Maries skor gick som tåget i gruppen, 1-0, 1-0 och 1-0 i dom tre inledande matcherna borde ha vart mer men det är poängen som räknas. Men efter lite otur med resultat i övriga matcher kunde vi fortfarande missa kvartsfinalerna, vi fick inte förlora med mer än ett mål i vår sista match. Men efter 11 spelade minuter av de 15 var olyckan framme och en snedspark letade sig in i nätaskorna bakom Fille, då hade motståndarna i Tybble redan tagit ledningen på straff. Hastigt men mindre lustigt såg det ut att vara ridå redan innan det roliga skulle börja. Så långt hade jag inte bidragit med mer i turneringen än ett par målvaktsingripanden dom matcher det var min tur att stå och en klack i stolpen. Men då klev undertecknad in i handlingarna från bänken. Istället för att passa bakåt på avsparken tog jag med mig bollen framåt och utnyttjade en tillfällig förvirring i motståndarförsvaret. Jag skulle vilja säga att jag drog tre försvarare men det vore att fara med osanning, i sakta gemak dribblade jag mig faktiskt förbi den första innan jag via två vunna ihopslag fick fram bollen till Jojje som inte gjorde något misstag när han kom ensam mot målvakten. Frid och fröjd...om det inte var för att vi (jag) i beräkningen missat att Tybble inte spelade sin sista match utan hade chansen att fixa till sin målskillnad som för tillfället höll dom utanför finalspelet. Som tur är letade sig 2-2 in utav bara farten och istället för att halka ut så vann vi gruppen.
Vi det laget fick vi en liten paus innan kvartsfinalen, precis lagom att känna efter...
Dom stenhårda planerna var inte toppen för mina vader och ljumskar.
Kvartsfinalen blev en ensidig historia, vi seglade vidare efter 2-0. I semin hamnade vi underläge, Hattrick Närke hade två bollar i virket innan nästa ribbskott styrde i mål på en av våra spelare. Efter det tog vi över och kvitterade rättvist. Det gick till ett straffavgörande där Maries skor hade mest koll på nerverna. Samtliga fem straffskyttar nätade och därför räckte en målvaktsräddning till final.
Väl till finalen dök Carolina upp med Theo och Kian som support, tyvärr var soppan slut. Inte nog med att motståndarna i FC Kumla övertygat stort hela vägen fram, Maries skor hade bara två avbytare i inledningen av turneringen...i finalen var vi nere på en halv. Vi kämpade på så gott vi kunde men efter en slumpstuds på en hörna fick vi 1-0 emot oss. Vi skapade egentligen ingenting men fick en hörna i slutminuten och flyttade upp hela laget inklusive målvakt. Resultatet blev 2-0 öppet mål. Den lilla ära som fans att hämta i Kubanernas fotbollsturnering gled oss ur händerna....ingen kommer ihåg en två. Ändå är jag stolt och nöjd med hur vi genomförde turneringen.
Vad jag däremot är lite mindre nöjd med är mina näst intill krampande vader och stela ljumskar. Jag inser att det delvis är mitt eget fel eftersom jag borde veta bättre än att helt skippa stretching i min ålder. Den största skulden faller dock på Jojje som vägrade massera mina ljumskar, what´s up with that?
En annan besvikelse är bristen på lagfest till kvällen, vad är meningen med att dra ihop lag i en kompisfotbollsturnering, ta sig ända till final för att sedan inte ha någon som helst organiserat alkoholintag efteråt? Det ser ut som om någon blir skyldig mig en FIFA och ölkväll!
Dagens roligaste grej hände när jag på stapplande ben handlade med familjen på hemvägen. Jag är ju så långt ifrån något modeorakel man kan komma, men dom hängselbyxor som någon hoppat i bröt mot allt vad sunt förnuft heter. Det uppmärksammades även av Kian:
"Titta, där är en som ser ut som en clown" sa han, högt och tydligt.
"Hysssch" sa mamma och papa "Så säger man inte"
Men skadan var redan skedd. Jag var tvungen att köra omvägar i affären eftersom Theo utropade "Titta, där clownen" och pekade glatt vid varje åsyn av hängselbyxan. Roligt!
Såg precis en reklamsnutt där jag uppmanades att boka mina biljetter till årets julgala, dom är fanimej dumma i huvudet!
/Jon
Forza Maries skor!
Idag och igår har vart som natt och dag, fast båda har ju vart dagar...om ni nu får rätsida på det.
Igår gick jag upp med inställningen att något skulle bli gjort, och vips så blev det gjort. Punktligt tamejfan som i lumpen förutom detaljer som att det var barnprogram istället för morgonfys och burkpantning istället för logementsinspektion. Bam! - Bolibompa, Bam! - frukost, Bam! - tandborste, Bam! - påklädning.
Jag diskade, tvättade och plockade grejor så att det yrde leksaker, textilier och porslin...barn också i händelse av att dom kom för mycket i vägen. Vi drog till återvinningscentralen, vi slängde löv, grenar, gräs och ris. Innan klockan var elva hade vi hunnit tömt ett lass på tippen också. Vore man lika effektiv varje dag skulle huset blänka så att det stack i ögonen och lukta blomsteräng så att man blev allergisk.
Lyckligtvis finns det dagar som idag också, för att balansera det hela. Jag var stel som en pinne av en fantastiskt dålig sovställning på dom 30cm av sängen jag hade till förfogande efter Kians intåg. Jag var trött som min schletna mobil efter att ha offrat sömn för att försöka vänja av Theo med sin nattvälling vid fyratiden. Jag kröp ur sängen trots att jag inte unnat mig en droppe alkohol dagen innan. Det kunde blivit en jobbig dag men eftersom familjen Kumla med barn dök upp så fick barnen leka i harmoni och samförstånd medans jag fokuserade min insatser där det bäst behövdes (laga pannkaka och fixa vattenballonger).
Nu hoppas jag att imorgon blir en få något gjort dag. Imorgon är det nämligen kompisfotbollsturnering i Kubanernas (ÖSKs supporterförening) regi. Jag har fått den stora äran/tveksamma nöjet (beroende på resultatet) att representera "Maries skor" och jag har för avsikt att göra skapligt ifrån mig. Jag gjorde till och med ett träningsuppehåll idag för att vara så fräsch som möjligt inför morgondagen, det kan också ha vart för att äta godis och kolla på Walking Dead istället. I vilket fall som helst hoppas jag att mina lagkamrater tar lika seriöst som jag på uppgiften, jag hoppas även att dom är medvetna om att turneringen fungerar som try-out för en plats i Garphyttans IF inför höstsäsongen.
Forza Maries Skor!
/Jon
Den förlorade sonen
I söndags svängde barnens farmor och farfar förbi och med sig hem tog dom Kian. Stora killen klarade sig utan mamma och pappa i tre dagar innan det blev för mycket hemlängtan. Idag kom den saknade lilla vännen hem till familjens stora glädje och han fick en bamsekram av Theo som saknat honnom allra mest. Under tiden han var borta har det vart lugna gatan hemma. Theo gör för det mesta sitt i det tysta, ibland leker han själv, ibland ska man vara med och ibland smyger han undan och gör bus...mestadels vattenrelaterat bus. Och ibland funderar han över saker, igår var det skägg. Det började med att han i vanlig ordning kollade på sitt favoritavsnitt av Dora utforskaren - det när Dora och Boots träffar tomten. Kul, mitt i sommaren. Efter en stund upplyste han mig om att tomten har skägg. En stund senare när jag geggade in mig i raklödder upplyte han mig om att jag hade skägg...som tomten. Han passade även på att glatt säga - Hej tomten! Ho ho ho! Upprymd skuttade han iväg till sitt rum, men han var tillbaka på nolltid - Pappa! Jag har också skägg! Stolt som en tupp visade han upp ett tjockt, lurvigt, svart skägg - Sin nalle som han höll under hakan.
Förra veckan gick grillen varm, både bokstavligt och bildlikt. Vi hade besök från onsdag till lördag och jag är på gränsen till grillberoende, varje gång jag tittar på grillen får jag lust att fjutta igång och laga mig något gott. Kanske spelar det in att jag blir sugen på att dricka något gott också, för varje tugga grillat kött har sköljts ner med en klunk öl, cider eller kanske en liten drink. En liten fest om dagen gör underverk för magen, eller hur är det man säger. Lägg till allt godis och snacks som har haft sin självklara plats på bordet varje kväll så har du en diet som inte minskar midjeomfånget.
Jag orkade släpa magen ynka 4 km på första löpturen och toppade det med en lätt sträckning i ryggen på det efterföljande styrkepasset. Förvisso har det gått förhållandevis lätt att ta sig upp i skaplig nivå, men där ser man hur ofantligt lätt det är att sänka sig själv när man heter Jon och klarar av att äta hiskeliga mängder god mat. Nu har jag och Carolina slagit in på den hälsosamma vägen tillsammans och förhoppningsvis kan vi hjälpas åt att hålla oss där.
Nu hoppas jag att det fina vädret som jag beställde innan sommaren håller i sig så att man får fortsätta att grilla både sig själv och sin mat, det här är livet!
Finbesök 1 - Carolinas föräldrar och syster bjöd på gott sälskap i solskenet.
Finbesök 2 - Johan,Linda & kids njöt av av vädret på Garphyttans solsäkraste altan
...och om man tyckte att det blev för varmt fanns det lösningar att tillgå (själv tänker jag ALDRIG påstå att det är för varmt när jag fortfarande befinner mig i Svea rike)
Nu önskar jag en god natts sömn och en molnfri himmel tills imörö!
/Jon
You are not alone!
Idag var vi på Parken Zoo igen, mitt tredje besök för säsongen och troligtvis det mest lyckade. Snälla barn, någorlunda aktiva djur och dessutom fick vi extra gott sällskap när träffade vi på våra trevliga grannar där. Roligt!
En annan sak som jag tycker är roligt är när folk tar sig tid att läsa den här bloggen. Det är ju faktiskt inte bara för min egen och mammas skull jag skriver. Det som är lite synd är att ni läsare får känna er så ensamma. Det kanske tom är så att ni istället för att dela med er av sidan till folk som ni tror skulle uppskatta den känner er tvugna att smygläsa den i en mörk vrå. Jag förstår er, inte ens när jag fick hjälp med att sprida nyheten om Turkiet-inlägget av typ 3 personer på facebook tickade räknaren över tio personer...och vem vill komma ut som en av sex läsare?
Men sanningen var en annan, 40 unika besökare den dagen...inte mycket kan tyckas men det är ju ungefär lika många personer som jag känner.
Tydligen ligger det ett fel i räknaren som enkelt kan avhjälpas med att lägga in kod på rätt ställe i bloggdesignen, med andra ord är det inte något ni kan räkna med ska ändra sig inom överskådlig tid.
För er som undrar hur det går med återuprättandet av beachkroppen efter Turkietgenomklappningen...det går skruttigt!
Det är ju fruktansvärt konstigt att det blir mindre tid över till träning när det är semester. Och det är om möjligt ännu konstigare att jag fortfarade känner för att ens titta på produkter med hög sockerhalt efter allt jag stoppat i mig utomlands. En löptur sedan hemkomst är ju inget jag stolt berättar om men så är tyvärr läget.
På tal om konstigheter så såg jag precis Sverige bränna sin andra straff i EM-premiärmatchen mot Danmark, DET är konsigt! Damvarianten på FC Z?
Herrå!
/Jon
Turkietresan - eller ett omvänt biggest looser
Jag har hört rykten om dåligt väder i Örebrotrakten under min utlandsvistelse, tråkigt. Men vi fick också vår släng av sleven! Jag tror det var på onsdagen när jag vaknade som jag såg, hör och häpna...ett moln!!! Det var förvisso jättepyttelitet och aldrig riktigt nära att skymma solen...men ändå.
VI har haft det fantastiskt bra, Seven Seas Imperial Hotell i Side var verkligen ett ställe i min smak. Vi bodde bra, poolade hela långa dagarna, personalen var trevlig, det fanns lite underhållande uppträdanden för barnen, vi drack och åt gott...alldeles för gott.
Jag yppade ju min fantastiskt välgenomtänkta super-plan innan vi åkte, någonting om att försöka hålla mig från godsaker dom två första dagarna och ta lite trevliga beach-2013 bilder. Men det sket sig! Åh H-E-R-R-E-G-U-D som det sket sig!!! Vi anlände till hotellet på eftermiddagen och det blev aldrig läge för några poolbilder innan första middagsbuffén, Carolina tog en tråkig men iaf någorlunda rättvisande bild på rummet innan jag körde allt i botten
att jämföra med den här plufsiga sköningen, för er som kommer ihåg.
...Men planen gick iaf åt fanders redan vid första buffébesöket. Dom hade säkert 40 olika efterätter både till lunch och middag, vilket jag såg som en utmaning istället för en frestelse. Efter dom första dagarna lyckades jag besinna mig till en gräns på tre efteretter per måltid att jämföra med premiärens ca 12-13 st.
Lägg därtil minst tre pankakor med choklad (visst, snarare choklad med pankakor) till frukost...ah wtf, jag åt ALLT med choklad till frukost. Jag doppade toastar i choklad, jag doppade ost i choklad, jag doppade melon i choklad...och jag tvekade inte en sekund. Jag gick till gymmet en dag men det var skräp. Jag hittade inte två hantlar med matchande vikt, spärrarna till skivstångens vikter var paj, på den enda maskinen som jag skulle kunna ha nytta av hade vajern till vikterna gått av...det hela utvecklade sig till ett enda stort fat camp-in-reverse...
...men kroppen ska betala tillbaka för detta frosseri...med blod och svett.
Här kommer det bilder!
ena poolområdet från toppen av vattenrutchkanan
cool grodman
häng i poolbaren
familjen på stranden
Bamsekram
improviserat safari
palmer e nice
1...2....3!!!!!!
tuffing.
...typ så var det.
gonatt!
/Jon
...to the bitter end?
Plockat, packat, fixat, donat - Jag tror faktiskt att vi är redo för Turkiet.
Under den senaste tiden har jag målmedvetet (ibland mer, ibland mindre) jobbat mot en någolunda respektabel beachkropp att visa upp under utlandsvistelsens två första dagar. Planen har varit att ta alla semesterbilder innan jag går lös på vad hotellets all-inclusive har att erbjuda, men nu när jag satt det som skulle vara punkt för årets beach utmaning så börjar jag tveka.
Jag har plågat mig. Jag har sporrat mig med musik, kosttillskott och Spartacus-avsnitt. Jag har hoppat över besöket på donken när jag velat ha det som mest, jag har käkat sallad och nöjt mig med en small-size tårtbit när det bjudits. Jag ser resultat och är stolt....men inte nöjd.
Det här är inte slutet. Jag har lovat mig själv att jag ska få äta...och H-E-R-R-E-G-U-D som jag ska äta. Dom ska jävlarimig få sätta upp restriktioner efter att jag är klar. Men sedan ska jag besöka hotellets gym. Och när den sista tax-free chokladen är uppäten ska jag inte låta allt förfalla....beach 2014 ska INTE behöva starta på noll!
Annars då?
Sommaren har börjat bra med lyckade besök till stadsparken, Ånnaboda och Parken zoo. Barnen har blivit "stora" och vi är inte längre tvungna att vara två föräldrar som vakar med falkögon för att uppnå en lyckad utflykt. Solen har lyst med sin närvaro och jag ligger gott och väl i fas med solbrännan.
Och efter sommaren ser jag fram emot miljöombyte, den sista augusti upphör jag att vara en Färg & Former (uttalas som transformer, min idé, coolt!) och övergår till att bygga upp Hygienshoppens logistikorganisation. Det händer grejjor!
Och på tal om att hända grejjor. Här om dagen insisterade Theo på att kissa pottan, något som istället slutade med att han lade en redig kabel. Firande med pankakstårta var förstås givet.
Platt pankakstårta! Barnen hade INTE tid att vänta på att pankakorna skulle svalna så att grädden kunde ligga mellan varven utan att smälta. Vem som var ivrigast? Gissa det ni!
Myrsloken levererade som alltid, men min favorit har fått hård konkurens av utställningen "Dinosauriernas tid"...det är svårt att mäta sig med en T-rex
gonatt och herrå Sverige!
/Jon
Kläder efter väder
Idag körde jag en specialare. Istället för att klä mig efter väder som brukligt är klädde jag mig efter devisen "kläder efter det väder jag skulle vilja att det var". Till jobbet i jeanshorts, t-shirt, sandaler och solbrillor alltså. Mitt klädval påverkade förvånansvärt nog inte väderleken nämnvärt. Jag tyckte mig se en ljusglimt på hemvägen men den förbyttes mot mörka moln när jag styrde mot Garphyttan, det var som att köra raka vägen mot Mordor.
Åh, här kommer det bilder från liseberg tagna med min dåliga mobilkamera
Carolina blir arg när jag rör mig för att ta kort i Lisebergshjulet
Men vi hade trevligt också
30mm - 1,5 timme. I say no more!
Blommor i min lilla ros favoritfärg
Det här skulle kunna vara konst...men det är det inte.
Utsikt
Det fanns roligare bilder men dom fick tydligen inte vara med för Carolina.
Gonatt!
Tankar om Liseberg
Det var ju ett tag sedan nu men jag och Carolina tog en barnfri helg och åkte till Göteborg. Vi planerade in ett casinobesök som sedemera ströks eftersom vi, hör och häpna INTE kom iväg i tid...så dom pengarna sparade vi in.
Efter en natt på hotellet begav vi oss till Liseberg för en dag full med bestående intryck. Jag minns besvikelsen när vårat tåg med mig och Carolina i loket blev stående på Lisebergbanans perong pga att tåget före fastnat högst upp i backen...självklart hade jag velat sitta still däruppe och avnjuta utsikt. Nu gick det nöjet till tjejgänget som trängde sig före småbarnsfamiljen....karma works in mysterious ways. Carolina var iaf nöjd med att slippa den traumatiska upplevelsen, för henne räckte det gott och väl med lilleskutt-tårarna efter att jag lurat med henne i uppskjutet och med utbrottet i lisebergshjulet när jag försiktigt sträckte mig efter kameran - något som enligt henne skulle kunna föranleda en lossad korg och en störtning mot en säker död.
Näst överst på listan över saker att fundera över: Trots att SMHIs väderprognos för Göteborg visade solsken hela dagen så dök det upp ett moln som öste ner ca 30mm regn på 1,5 timme. Jag och Carolina klagade inte, när hela nöjesfältet förvandlades till en stor wet t-shirt tävling agerade vi domare under markisen på uteserveringen med pizzaslice som tilltugg.
Inte ens när jag trodde att golvet var på väg att svepas med av strömmen behagade SMHI ändra sitt "timme för timme" väder. Antar att dom gav upp när det sket sig så fullt.
Intrycket som etsat sig fast allra tydligast var ändå det från kön till Kållerado, attraktionen där ett gäng seglar i en rund flotte ned för en fors och hoppas på att alla andra ska få en rejäl dusch medans man själv slipper undan. Där tvångsmatades massorna med budskapet "Välkommen till Kållerado! För att få åka här måste du vara 110cm lång, ha kläder på överkroppen och skor på fötterna"
!?!....
Är det fel på mig som på en millisekund kom att tänka på Kalle Anka? Bar överkropp i stekande sol är tydligen ett big no no men för den som känner för att lufta dongen är det fritt fram? Hur kommer dom undan med den?
Gonatt på er!
PS. Där jag skrev dongen kunde det lika gärna stått musen...det här är en jämställd blogg...fast utan ordet "hen"
/Jon
Nu så!
För er som saknar mig (mamma) och undrar vad jag gör nu för tiden när jag aldrig bloggar så finns det ett svar. Jag läser böcker. Planen är att bli en sund själ i en sund kropp och därför har jag även tränat någolunda ordentligt. Mellan mig och målet har det dock funnits ett hinder - onyttiga saker som går att äta och som är fruktansvärt goda. Men inte längre! Med en månads träning kvar inför Turkietresan är det nolltolerans mot sötsaker, donkens, chips dricka etc. ...införsel av dylika livsmedel i hemmet är belagt med fysisk bestraffning. Det finns en pizzaklausul som tillåter två pizzor var fram till den 23:e juni men i övrigt är det stopp. Jag är sjukt taggad, har skrivit ett tränigsschema och gjort en bra träningslåtlista. Dessutom har min order från gymgrossisten anlänt efter många om och men, som plåster på såren för den oskäligt långa väntetiden skulle jag få ett presentkort á 150 spänn på mailen...det har däremot inte anlänt än.
Nu finns det inga ursäkter, en förebild kommer här (bild tagen före träningsmånadens början,inte att förväxla med "role model")
Givetvis har jag plockat fram min gamla polare och ställt honom på hedersplatsen i badrummet för att håna mig med sina schysta magrutor, han blir dock inte lika kaxig om man föreslår en snoppmätartävling...
Sist men inte minst! I det fall någon observerar mig sträckandes efter en kaka, en chokladbit eller annan onytighet så uppmuntrar jag er att stoppa mig, med våld om så krävs. Hjälp mig med detta!
gonatt/ Jon
Tourettes hos barn?
Här har man vart aktiv...
Ibland blir det liksom bara stopp. Skrivkramp, tidsbrist och händelsefattiga dagar har avlöst varandra.
Och vissa saker behöver man ha distans till innan man skriver, det blir för jobbigt annars. Som det här med motorvärmarsladden som äntligen blev inköpt av Carolina lagom till den värsta kylan avtagit. För mig som aldrig ägt en motorvärmarsladd så anser jag det vara en bedrift att komma ihåg att dra ur den varje morgon. Att komma ihåg den när den av någon anledning blivit istoppad mitt på dagen och man ska åka på fotbollsträning senare på kvällen är överkurs så det sjunger om det.
Det var precis det som hände i onsdags.
Hade sladden bara setat mellan vägguttaget och bilen borde den ju glidit ur av sig själv när jag backat men nu var det en skarvsladd inblandad i dramat och dom kontakterna gled isär först. Följden blev att jag släpade med mig motorvärmarsladden en bra bit innan den lämnade bilen med ett klonk. Förvisso återfanns sladden redan senare den kvällen och motorvärmaruttaget var fortfarande fullt funktionellt, men det gör tyvärr inte att jag känner mig mindre dement. Carolina påminde mig ju om att hon stoppat i sladden ungefär en timme innan jag skulle åka.
Dessutom lyckades jag med konststycket att trampa snett med foten under en övning på träningen...trots att jag vid det tillfället var stillastående. Man kan tro att det endast krävs ett visst mått av ouppmärksamhet för att man jämt ska bli drabbad av liknande olyckor men det är bara att gömma, det krävs år av träning.
Jag har börjat bearbeta möjligheten att Kian lider av Tourettes syndrom, vilket i sådana fall skulle vara mitt fel...straffet för alla gånger jag skojat om denna allvarliga sjukdom. Här om dagen stod jag i köket och snickrade ihop middag när Kian ställde sig i dörröppningen med ett brett leende:.
"Hörru skitpappa!"
"Ursäkta?!?" svarade jag och stirrade med irriterad blick på honom.
Det såg ut som om han blev kissnödig, han stod och skruvade på sig samtidigt som han letade efter orden.
"Åh...eh...jag menar...så ska man inte säga...eh...bajskorv! Nej! Jag ska säga något snällt!...eeeeh...skitblöja!"
Sedan sprang han iväg till vardagsrummet. Jag brukar ta tag i sånna saker direkt och förklara för honom att sådan språkbruk inte är accepterat hemma hos oss eller någon annan stans heller för den delen, men den här gången kom han undan. Jag var nämligen fullt upptagen av att ligga dubbelvikt på golvet av skratt.
Nu firar vi påsk i Borlänge ett tag vilket känns otroligt skönt, tom vattnet smakar godare här...
gonatt/ Jon
Kul att vara jag?
I torsdags var det kallt...som fan. Och när temperaturen kryper ner under -20 brukar lilla bilen inte vara så sugen på att starta. Samtidigt som jag vred om nyckeln bad jag på det absolut snällaste sätt jag kunde om att få åka till jobbet utan att behöva rota fram kablarna, ät skit blev bilens svar. Där fick jag för att jag snålade in på dom 120 spänn som en motorvärmarsladd kostat mig på Biltema. Jag borde åkt och köpt en bums...men nu blir det väl inte så här kallt igen?
som om det inte räckte med massa minusgrader och en bil som inte startade, min lilla förkylning hade dessutom utvecklat sig till en monsterförkylning. Det var inte vad jag förväntde mig i slutet av penicilinkuren när jag faktiskt kände mig pigg.
Trots att det känns hopplöst med förkylning och skit så har jag beslutat mig för att försöka ta hand om mig extra noga och se om det gör någon skillnad. Frukt och grönt, ordentligt med sömn, inte massa socker...hela baletten, men inte ens där kunde man fånga lite medvind. Jag åkte för att handla morötter och dip att stilla suget med och vad händer? Slut på Hot&Sweet, hur är det möjligt? Det känns som ett stort steg tillbaka mot stenåldern när man får nöja sig med Taco.
Tur att man har barn som underhåller och piggar upp en. Som när Carolina försökte ha "pep rally" i vardagsrummet.
"Ge mig ett Ö!"
"Ge mig ett Ö!" svarade Kian
"Ge mig ett S!"
"Ge mig ett S!"
"Ge mig ett K! Du ska säga K, Kian"
"K!" (Nu fattade han)
"Vad få jag då?!?"
"PÅSK!"
Det var ju nästan rätt, och mycket roligare. Det var så kul att jag bestämde mig för att dansa en påskdans och barnen hängde på. Jag tror att påskdansen fick Carolina att vilja byta familj samt ringa vita rockarna...som tur var lät hon bli.
en annan grej som får en att fundera på vad som försigår innuti ett barns huvud hände här om kvällen när Kian smugit ner och lagt sig bredvid Carolina i våran säng medans jag kollade på TV.
"Pappa! Kan du komma lite?"
"Va?"
"Men kom hit då?"
"Jag är på väg, ta det lugnt"
"Pappa? Finns det apor här?"
"Vart då? I sängen?"
"Ja, men alltså här hemma?"
"Nej gubben, det finns inga apor här"
"Vart finns dom då?"
"I Afrika och på djurparken"
"Okej...kan du komma och sova här nu?"
"Visst, jag ska bara borsta tänderna"
"...Kan du hålla om mig också?"
"Självklart gubben"
...Vad skulle man göra utan barnen?
Gonatt!
/Jon
Människor är jobbiga av naturen
I söndags kände jag att jag var på gång, penicilinkuren hade gjort mig pigg. Jag skulle bara vänta dom sista dagarna innan jag skulle köra igång med träningen för att inte riskera något. Idag knaprade jag i mig sista tabletten men ingen träning är påbörjad. Jag är nämligen genomförkyld sedan igår. Jag trodde verkligen att problemet var löst och att det var dags att börja leva som jag vill, men icke. Nu känner jag inga förhoppningar alls. Kul liv! Jag satsar på att äta istället.
Idag var jag och Carolina på ett föräldrarmöte där det diskuterades hur man på bästa sätt löser steget från förskola till skola på bästa sätt och hur man kan ta tillvara den hunger efter lärande som finns hos förskolebarnen. Det började med att rektorn presenterade planen som även inefattade ett förslag på hur man bäst utnyttjar skolans lokaler. Sedan var det dags för frågestund, en frågestund från helvetet. Hela tjotabalongen togs över av jobbiga människor som inte förstått varför vi människor försetts med två öron och en mun. Tänk att vissa har så svårt med att släppa den uppfattning man själv skapat redan innan man fått den information man ska ta ställning till. Och tänk att visa är så förtjusta i sin egen röst att dom måste ställa olika varienter av samma fråga för att få höra den till leda. Det vore synd att påstå att Carolina såg speciellt bekväm ut, det fanns gott om nötter som avskräckte henne och jag tror att jag får svårt att lura med henne på några fler möten.
Nu sitter jag och kollar på champions league-fotboll och där hittade jag hör och häpna, ytterligare en människa att störa mig på. Jag vet inte vart Glenn hört uttrycket "hitta" innom fotbollen men han har tydligen blivit helt såld på det.
"Få se om Arsenal kan HITTA någon målchans", "Arsenal måste fortfarande HITTA två mål för att gå vidare", "Man HITTADE ju också målchansen med Gervinho"
Målchanser SKAPAR man! Mål GÖR man! Det händer att man oväntat hittar en målchans eller ett mål...men inte i varenda mening!!!!
Och människan har två öron och en mun för att man ska lyssna dubbelt så mycket som man pratar!!!
/Jon
Rätt låt vann
Så vi åkte till Borlänge i helgen, barnen och jag. Tydligen har det spikats upp en hel del nya fartkameror på rv50 och jag kan inte nog understryka hur tråkigt det är att folk inte kan hålla rådande hastigheter så att vi tvingas avsätta skattemedel till så onödiga saker. För att inte tala om hur jobbigt det är att komma ihåg alla nya ställen man måste sakta ned på.
Meningen var ju att jag skulle passa på att sova ut ordentligt, men det ville sig inte riktigt. Det började med att jag skulle läsa för Kian när det var läggdags...och som jag slocknade. Jag somnade ifrån en slö TV-kväll OCH mitt obligatoriska bastubad. Men klockan tolv vaknade jag minsann, efter fem timmars sömn. Jag var tvungen att kliva upp och ta min medicin och då kunde jag ju lika gärna borsta tänderna. Den vakna stunden räckte gott och väl för att bli pigg och därmed förstöra resten av min sömn, så kan det gå.
På lördag åkte jag över till Mackan och Sara på tipslördag och melodifestival. Tipset slutade med ett rungande fiasko men melodifestivalen blev ju en succé. Mina farhågor om att Yohio skulle få representera oss på hemmaplan besannades inte och istället seglade min favorit Robin vidare till ESC efter att ha fått ordning på rösten. Att sedan hela efterspelet handlade om jurygrupper och att Europa inte var redo var ju bara löjligt. Tänk att minnet är så pass kort att ingen kommer ihåg Anna Bergendahls finalmiss eller Martin Stenmarcks jättefiasko, den europeiska juryn ska ju skydda oss från att skicka foliehattar och annat krimskrams. Hade Yohio fått lika många procent av rösterna som han fått procent av uppmärksamheten dom senaste veckorna hade ingen jury i världen kunnat stoppa honom, att Europa inte är redo kan vara sanning...men det var ju inte vi heller innan vi tvångsmatades med skiten 24/7.
Kvällens största succé, i hård konkurens med min "El Taco" var annars Danny Saucedos kärleksförklaring till ukrainska horor. Under plojen där Gina agerade poänguppläsare för Ukraina så tror jag att Danny skulle berömma hennes hår...det blev "I love your whores". Somliga menar att han skulle sagt horse meeeeen....hästar finns ju inte.
Freudian slip....of the year!
Hos farmor och farfar hade Kian somnat kvart i sex så jag stressade ner i sängen för att samla så många sömntimmar som möjligt. Kvart i fyra vaknade Kian och ville sova hos mig. Jag som sov i den trånga sängen föreslog att jag skulle krypa ner hos honom i den stora mysiga sängen men det passade tydlihgen inte. dryga nitto kilo Jon fick glatt nöja sig med en bråkdel av pyttesängen samtidigt som Kian låste fast armen jag skulle hålla om honom med vilket gjorde det omöjligt att hitta en någolunda komfortabel sovställning. Klockan sex gick han upp, men för att säkerställa att inte jag fick sova ut kom han ner och väckte mig med jämna mellanrum. Jippie!
Men på det stora hela kan man inte säga annat än att jag haft det väldigt trevligt i Borlänge...igen. Det är bara att konstatera att jag borde vara där oftare. jag och barnen siktar på nytt besök till påsk.
Herrå!
/Jon
Det är Theos röv
Kian har aldrig vart speciellt intresserad av att rita och jag tror jag förstår varför. Han har med största sannolikhet sett ett av mina alster och insett att han inte har generna för det...att rita är liksom inte våran grej. Här om dagen satt iaf jag och barnen en stund vid köksbordet med kritorna medans Carolina lagade mat. Efter en seg start kom Kian igång och ritade gubbe efter gubbe. Det var Theo och Kian, det var mamma och pappa och dessutom fick farmor och farfar vara med på ett hörn - snyggt! Sedan fick Theo en stor bulle på kroppen och jag blev lite nyfiken på vad det var för något.
-Det är Theos röv! svarade Kian bestämt
Sedan fick alla gubbarna en varsin röv. Några fick bullar som liknade babianarslen medans andra fick nöja sig med ett långt, rakt streck...men det var tydligen rövar det också. Så kan det gå.
Idag har jag inte vart så trött som jag trodde att jag skulle vara.
När man lägger Kian räcker det med att läsa saga tills han somnar, det brukar bli ganska precis en bok. Sedan gäller det att hålla sig vaken i ca två minuter så att han somnar in ordentligt och inte vaknar när man kliver upp.
Förut räckte det med att stoppa en vällingflaska i munnen på Theo och sedan var det gonatt. Nu ska man läsa en bok medans han dricker väling och sedan låssassova bredvid honom tills han druckit upp och somnat. Låssassova my ass! Igår var det inte ens nära. Jag trodde att jag blundat en kort stund men det visade sig att jag sovit en timme. Det gjorde att det INTE gick att somna när det sedan var dags att sussa för natten. Jag vaknade av att båda barnen sprang ut och in i vårat sovrum. "Pappa! Jag tror att klockan är sju och att du måste åka till jobbet!" sa Kian.
Jag masade mig ur sängen för att upptäcka att klockan var kvart över fem och det var inte alls dags att åka till jobbet. Men eftersom jag visste att Carolina också sovit dåligt så stannade jag uppe och käkade frukost med barnen innan jag gjorde dom iordning så att hon iaf skulle få en liten timmes sömn till.
Idag lyckades jag inte heller hålla mig vaken i Theos säng men tuppluren stannade iaf på en halvtimme, och eftersom jag väntat lite längre med att lägga mig borde jag kunna knoppa in relativt lätt. Jag och barnen åker till Borlänge i helgen och förhoppningsvis kan jag betala av lite på sömnskulden när jag är där.
För er som undrar vad som hände med galna ko-sjukan som härjade för en massa år sedan så kan jag säga att ett fall dykt upp på Garpvägen 56. Theo formar horn med pekfingrarna och sedan sätter han dom till huvudet och ropar MUUUUU! Men det är inte ett sådant där lugnt och rogivande muuu som kossor brukar köra med, snarare ett väldigt aggresivt MUUUUU! Dessutom springer och hoppar han runt till synes planlöst och ibland gör han utfall mot den som råkar vara närmast. Det ser väääldigt roligt ut.
Det är däremot inte fullt lika roligt när galna ko-sjukan bryter ut vid matbordet lagom tills han kletat in "hornen" med mat och sätter upp mot huvudet. Långhåriga barn med mat i håret är INTE coolt!
Gonatt (hoppas jag)
/Jon
Imorgon börjar vägen tillbaka
I fredags blev jag uppringd av läkaren jag fick träffa efter mina två timmar och trettio minuter i väntrummet. Ett av proven jag tog avslöjade bakterier i nedre luftvägarna (eller nåt sånt), trots att inget hördes när hon lyssnade på min andning eller syntes på det blodprov som skulle avslöja allt sånt. Detta tydde på att det är något jag släpat på under en längre tid och mina förhoppningar är att jag efter avslutad behandling ska känna mig så pass frisk att jag på allvar kan börja träna igen.
Jag övervägde länge att hoppa på antibiotikan redan i lördags men eftersom alkohol är ett "nono" under behandlingen så blev det till att skjuta på det. Det var nämligen upptaktsmöte och lagfest med fotbollen...och uppstår det ca 5-6 riktigt bra tillfällen att ta sig ett par grogg per år så vill man ju inte gärna missa det. Nu kanske jag inte hade missat alltför mycket. Det började bra med fotboll och god stämning...för att sedan fortsätta med god stämning men även lite för mycket full frontal male nudity för min smak. Jag skakade av mig den incidenten som jag vill klargöra att jag absolut INTE hade någon aktiv del i och följde med några av dom mer sansade lirarna ner på Satin. Väl där kände jag mig lite gammal men ändå långt ifrån passerat bäst före datum, de var upplyftande.
En vuxen och välplanerad alkoholintagsstrategi samt en burgare på donken gjorde susen mot den hotande bakfyllan och redan fyra timmar efter läggdags var jag uppe och deltog i familjelivet. No regrets...eller nja, det skulle väl vara den där antibiotikan då påminde min pingislunga mig om.
Utan en middagslur hade det givetvis gått på röven men jag måste ändå framhäva min otroliga disciplin när det gäller att ta ansvar trots att jag egentligen bara skulle vilja lägga mig i sängen och trycka på "fast forward" över hela dagen.
Nu har jag iaf nått den tidpunkten då jag inte längre kan lura mitt sömnbehov, det får vara gonatt och sov gott för den här helgen.
/Jon
Jag är så trött på era strumpjävlar!
Dagens strumpmemmory var bland det segaste någonsin, en halv tvättkorg med strumpor som kanske hade en polare någonstans i röran. Varför är det jag som ska betala priset för att Carolina och barnen ska få ha färgglada strumpor med olika roliga mönster? Varför ska jag sitta där och samla agressioner när jag ändå bara har tråkiga svarta intersport istället för dödskallar, katter, bilar, dinosaurier och fotbollar? De e orättviiist!
Man kanske blir lite extra kännslig för sådant där när man är trött. Slutspurten varje månad på jobbet kan suga musten ur en även om det är rätt skoj när man kan passa på att tävla lite mot klockan. Idag var jag extra slut när jag kom hem efter att ha hämtat barnen men eftersom dom vart på så bra bushumör på sistone är det bara att bita ihop, man kommer in i det. Idag gick jag in i rollen som argt lejon som jagade barn till 100%. När jag skulle "äta upp" Kian fredade han sig med en liten plastkanin och han insisterade på att jag skulle bita i den.Visst! Varför inte?...Den smakade helvete! Jag grimaserade, spottade och fräste om vart annat till barnens stora förtjusning.
"Vad är det pappa?" sa Kian med spelad förvåning
"Den smakade jätteäckligt!"
"Ja, jag vet" svarade han "Jag har ju hällt tvål på den"
! Om han hade planerat det där så var det riktigt bra gjort, om inte var det fortfarande kul. Sedan härmade Theo mig fram tills det var dags för bolibompa. Han gick runt och stoppade saker i munnen för att sedan låssas att dom smakade äckligt, sedan flinade han förtjust åt sig själv varje gång....sköning!
Nu måste jag verkligen sova. Som vanligt ligger jag minst ett par timmar back på sömnen och på lördag ska det bli lagfest med fotbollen. Gamla människor som tvunget måste ut och rumla på stan gör klokast i att åtminstone göra det i utsövt tillstånd...ska bara ta en liiiten kvällsmacka först!
/Jon
Det är boobs på TV!
Jag läste om gårdagens inlägg och tog mig en funderare på hur kul det var att läsa egentligen.
Svaret var förståss: inte alls!
Därför gör jag ett nytt försök idag och skriver om något helt annat. Jag ska se om jag kommer på något kul som hänt sen förra veckans inlägg...kanske bjussar jag lite på mig själv också.
Ungarna är för härliga, dom röjjer runt och hittar på massa bus hela tiden, dessutom börjar dom bli smått användbara också. Theo är tex en hejjare på att hämta mina tofflor, han kommer stickandes med dom oavsett om jag vill ha dom eller inte. Han plockar upp småskräp och Carolinas tops som hon sprider omkring sig i badrummet, ibland plockar han tom upp sina egna saker(!) Kian är inte fullt lika intresserad av att hjälpa till, han lånar damsugaren ibland men det är mest för att använda den på sina egna kläder eller händer. Lika tråkigt som han tycker det är att städa, lika kul tycker han det är att plocka fram...han är med andra ord precis som jag när jag var liten.
Men i helgen trodde jag att jag hittat ett användningsområde för honom, jag blev väckt av att han ropade:
"Pappa! Det är boobs på tv!"
"Va?" Svarade jag yrvaket medans jag funderade på om han verkligen kunde visa sig vara så användbar.
"Ja! Boobs! Som du tycker om!
Yes, det här blir en bra start på dagen! Jag hastade till soffan och insåg att det var barnprogram...Dora utforskaren och hennes apkompis med stora röda stövlar vid namn Boots. Rätt okej ändå, när jag sagt till Kian att jag gillar Boots så menar jag det....
Kian har börjat komma ner på nätterna, det är tydligen läskigt på hans rum...och vem har inte haft en sådan period. En natt när både jag och Carolina låg efter med sömnen och Kian rumlade in beslöt jag mig för att lägga mig i hans säng istället. När jag kom upp insåg jag att jag borde tagit med kläder ur garderoben för att inte väcka dom onödigt tidigt på morgonen. Jag tänkte precis gå ner då jag kom på att jag hade en svarttvätt i tumlaren och på tork - 99 gånger av 100 skulle jag hittat både strumpor, kallingar och t-shirt där.
Jag vaknade, jag snoozade och plötsligt hade jag jättebråttom. Givetvis var detta den hundrade gången. Strumpor - check, t-shirt - check, kalsonger - ...inte check.
Normalt sett chansar man ju utan men eftersom gylfen på mina jobbyxor lever sitt eget liv då byxorna saknar sin knapp var det inte ett alternativ. Skulle jag tvingas väcka Carolina och Kian eller skulle jag komma på en genialisk plan?
Vänta, var det inte ett par kalsonger som låg längst in i tumlaren...nej, det var Carolinas trosor...hmm. I knew what I had to do.
Dagen gick hyfsat smärtfritt...Carolinas underkläder får plus för materialet men minus för passformen. Jag kunde ha mörkat historien och den hade gått obemärkt förbi. Men eftersom jag sett avsnittet av vänner där Phoebe övertygar Joey om att kvinnor går igång på en kille som vågar sig på damunderkläder så berättade jag...
Till min stora förvåning blev Carolina knappt tacksam över min stora uppofring för att hon skulle få sova lite längre, tänd blev hon inte heller men det var mindre förvånande.
Få inte för er något, det är inte så att jag springer runt i trosor hemma så fort barnen lagt sig...springer jag runt hemma så gör jag det i enbart tofflor, men nu har jag iaf provat...det var inget för mig.
Inte blev det någon Röjar-Ralf i helgen heller. Jag hade laddat sedan tisdagen då jag fick idén att bjuda Kian på bio. Jag skulle överraska honom på fredagen men han var inte ens hälften så entusiastisk som jag.
"Kian, skulle du vilja följa med mig på bio idag?"
"Vad är det för film då?"
"Röjar-ralf, det är film om TV-spel" ...Jag slog på trailern.
"Äh, den är inge rolig...har dom inte Bilar?"
Är det att visa tacksamhet? Man ska väl bli själaglad om man får gå på bio med pappa. Om inte barn existerar för att vuxna ska ha en ursäkt att titta på tecknad film, vad ska man då med dom till? ...Och vem kollar Röjar-Ralf med mig?
Vart är värden på väg?
Natti/ Jon
Varför just jag?
Det var länge sedan jag kände mig frisk. Jag kommer knappt ihåg hur det känns att vakna utvilad, att känna sig pigg, att kroppen svarar på träning...det är ju inte så att jag är sängliggande men man blir så matt av att aldrig känna sig helt hundra. Förra veckan var jag alldeles extra matt, jag kännde mig faktiskt så trött att jag tillslut fick tummen ur och ringde vårdcentralen.
Jag berättade om mina symptom. Ofta halsont, hostig, lätt anfådd osv. Jag berättade att ja dragits med problemen under en längre tid och att jag tappat i livskvalitet. "Kan det vara allergier?" frågade tanten i luren. Nja, mina digra erfarenheter av läkaryrket säger mig att det är någonting annat...
Jag berättade att jag sökt hjälp i höstas och att diagnosen som ställdes över en telefon var just allergier, jag berättade även att jag blev uppmanad att testa mediciner som skulle hjälpa men utan resultat.
"Det kanske är brist på någonting då?"
Är det så sjukvården fungerar idag? Jag ger svaren och ni ställer frågorna? Jag tänkte dumförklara tanten med att fråga om det inte vore bättre att låta en doktor avgöra det men lät bli, det borde hon ju komma fram till själv efter ett tag. Nummret gick ju trots allt till "rådfrågning och tidsbokning", men icke!.
"Du kanske borde ringa din doktor på hans telefontid?"
Jag visste inte ens vem som var min doktor men det visste hon, och han hade tydligen generösa telefontider - måndag och torsdag 8.00-8.45...
Jag väntade till torsdagen för att få reda på att tiden var inställd just den dagen...då lackade jag och ringde "rådfrågningen och tidsbokningen" igen. Samma tant konstaterade att det var tråkigt att telefontiden var inställd och att jag ju kunde sjukskriva mig tills vidare om besvären var för jobbiga. NEEEEEEEJ, ÄR DU DUM ELLER!....tänkte jag, men jag frågade snällt om det fanns någon möjlighet att få träffa en doktor. Det kunde man....om man åkte dit på morgonen och tog en kölapp.
Sagt blev gjort, jag fick vänta på min tur, jag fick träffa en sköterska som tyckte att det var bäst för mig att träffa en doktor. Jag fick sätta mig i väntrummet och det skulle snart bli min tur...men det blev det inte. Det gick en timme, jag slumrade till, vaknade, personer kom och gick i väntrummet man jag blev kvar...till sist var vi bara tre stycken kvar och alla som träffade en sköterska samtidigt som jag hade lämnat för länge sedan. På en lapp stod att man skulle säga till om man väntat mer än 15 minuter på en bokad tid men att om man kommit in på en kölapp kunde det ta betydligt längre tid. Efter 2 timmar och 15 min gick jag till receptionen och fick reda på att jag hamnat mellan stolarna. Någon av doktorerna som hade hand om "akuttiderna" hade råkat bocka i mig som påbörjad...typiskt mig! att hamna mellan stolarna sådär...skäms!
Tillslut fick jag iaf träffa en doktor som konstaterade låg syremättnad i blodet. Jag gjorde tester som inte visade någonting och jag gjorde fler tester som skulle analyseras. Jag fick mediciner som ännu inte gjort någon skillad men doktorn skulle iaf ringa i vckan och kolla om jag mår bättre...kanske att jag äntligen är inne i systemet, kanske att dom hittar ett sätt att få mig hundra igen.
Mamma! Ring inte och fråga hur jag mår, jag är INTE döende....jag är bara riktigt less på alla småförkylningar som förstör mina möjligheter att komma i form.
/Jon
